Människor som just blivit frälsta kan vid en första anblick upplevas som too much och over the top. De pratar inte om annat och går omkring med ett lyckligt flin i huvét som i förlängningen kan kännas lite jobbigt.
Ungefär en sån person är jag just idag. Inte på grund av frälsning, men känslan av det. Jag är på exakt rätt plats i livet, första dagen på Poppius journalistskola var över förväntan och Tony kunde riktigt höra det behagliga flinet över telefon, vilket jag för övrigt fortfarande sitter med här på kvällskvisten.
Dagen började med en presentationsrunda, och jag hade på känn att man skulle svara på frågan ”varför vill du bli journalist?”. Igår när jag frågade Åsa vad hon tyckte jag skulle svara på en sån fråga sa hon: -Jag tycker du ska svara ”Äsch, det är väl ballt liksom”. Sen skrattade hon och överlämnade den lilla funderingen till mig själv att grunna på under natten.
Jag sov inte mycket, inte för grunnandet, men jag var spänd av förväntan och drömde konstiga drömmar. Jag var där i riktigt god tid, till och med innan de öppnat, men jag var inte den enda. Träffade en kurskamrat jag genast gillade, en kul kvinna något yngre än jag själv men inte jättemycket yngre som jobbade som idrottslärare till vardags. Sen ramlade de in, en efter en, och vid presentationsrundan imponerades jag över bredden bland mina kurskamrater, det var någon präst, någon skådespelare, någon grafisk formgivare, någon politiskt sakkunnig, någon geotekniker, någon flygvärdinna. (det var jag det).
Ett gäng riktigt sköna människor, som alla har skrivandet som gemensamt intresse, visst är det fantastiskt på nåt sätt. Att samlas i en kurs där det i grunden bara finns en gemensam nämnare, och ändå hitta beröringspunkter och lärdomar i en massa andra. Jag känner på mig att det här kommer bli riktigt bra.
Vår skrivlärare gjorde klart att han var där för att såga oss. Att ge konstruktiv kritisk feedback. Att skriva kunde vi, så att ge beröm skulle vi inte lära oss mycket av, menade han. (Eller tolkade jag, det är lite svårt att säga.) Han skulle komma att använda rödpennan direkt i övningen vi startade ut med, att skriva en artikel grundad på en intervju med en bänkkamrat med ingress, brödtext och talminus på det bästa sätt vi kunde för att han skulle se vår nivå. Efter övningen gav han några efterhandsråd vilka såklart fick mig att direkt inse att jag har mycket att lära, och det var nog också meningen med just det.
På eftermiddagen pratade vi med vår andra lärare om redigering, och fick ytterligare en övning. Denna gång att analysera fem olika magasin och tidningar utifrån vårt tyckande och reflektioner med utgångspunkt vad vi kan och vet nu. Och redan vid dagens nummer av Metro kände jag pulsen stiga, i min analys. Låt mig säga såhär: om man i den här veckan som redaktör bestämmer sig för att skriva något om Egypten, vad som helst, så är kanske en halvsidebild på en liten blond svensk kille i Foppatofflor med en liten rubrik under ”Nu är de första svenskarna hemma” en grov miss. Eller?
Jag tycker det är fördummande och smalt och korkat och alltihop på samma gång. Det pågår en slakt i Egypten, där familjer splittras, barn liksom deras föräldrar lemlästas och/eller dör, journalister är utsatta för krypskyttar, men huvudnyheten i rapporteringen är att familjen som köpte en charterresa fick avbryta den och åka hem. Men ursäkta mig, är det journalistik jag ska syssla med då? Är det bara en gratistidnings journalistik eller är det generellt så illa ställt? Kommer jag inte reta ihjäl mig på att inordna mig i blask-världen, eller finns det annat jag hellre ska skriva om? Jag menar, om jag som varken är speciellt varken intellektuell eller ultrasmart anser att det är fördummande, vad ska ni som är väl insatta i utrikespolitik tycka?
När jag kom hem kallade Tony mig Anette Janne Josefsson Jernström, men jag är inte alls säker på att det är Janne som skulle vara min förebild inom journalistkåren. Jag gillar hur Malou von Sivers och Stina Dabrowski får sina gäster att känna sig bekväma och på det sättet blir pratsamma, och det vill jag lära mig av. Eller Thomas Frostberg på Sydsvenskan, som gjorde ett utmärkt reportage om mitt jobb som han följde på nära håll på en Washingtonflygning, som annars skriver på Näringsliv. Eller Jonas Nordström, som också är enormt duktig och en förebild. Eller Kenny Lindqvist. Det finns massor av skickliga journalister att ha som förebilder…
Jag vill vara en journalist som genom mina frågor får gäster att berätta helt av sig själv, att man känner att man lyckas komma under skinnet på ett behagligt sätt, att det blir äkta och ärligt. Jag vill vara en journalist som intervjuoffer önskar bli intervjuad av, och jag vill förmedla och skildra så läsaren känner att de själva sitter mitt emot personen. Inga deadlines om en halvtimme, utan mer gå på djupet om hur ett-barns-politiken påverkar en kinesisk 15-årig pojke, hur det känns att vara född i fel kropp, hur man kommer över en sorg, hur en åldring upplever vården på boendet, hur ett barn upplever stressen och utseendehetsen, hur sociala medier kommer förändra journalisters roll i framtiden. Och skulle det finnas hundra artiklar om det redan kanske jag skriver en hundraförsta eller väljer nåt som fortfarande är oskrivet.
På flyget hem träffade jag en kollega som jag satt och pratade med. Hon berättade om arbetsvillkoren och hur utmattad hon är efter utökningen av arbetstiden upp till 60-timmarsveckor.
Som sagt, just nu är jag på exakt rätt plats i livet.
hej! ursäkta att detta inte har något med inlägget att göra, men jag har en fråga som du säkert fått hundra tusentals gånger..
Är det alltså så – att jag kan gå vilken gymnasielinje som helst, sedan ansöka om jobb som flygvärdinna, och om jag kommer in så utbildar dom mig och då är jag anställd där?
Jag skulle väldigt gärna jobba som flygvärdinna. Jag är ganska intresserad av språk, läser (utöver svenska och engelska) franska och kinesiska, skulle även kunna tänka mig att läsa spanska om det var nödvändigt. Jag trivs i rollen som ”bekänt”, där jag får hjälpa andra och göra dem nöjda. Det som kanske lockar mig mest är att få resa mycket och vara så fina och uppklädda som ni är! Alla flygvärdinnor har alltid så himla fint hår.
dock har jag ett bekymmer som inte kommer lösa sig, och även döda min dröm, hur hårt jag än pluggar och utbildar mig. Jag har ett så att säga ’synfel’. En liten nerv har gått av, som var kopplad till mitt vänsteröga. det enda som är, är att jag inte kan vinkla ut ögat -lika långt- som innan, svårt att förklara, men jag ser fortfarande lika bra och det medför inga svårigheter. Men det räknas ju fortfarande som ett synfel, och det känns väldigt surt.
Som jag har förstått det kan jag inte bli flygvärdinna pga det?
Tack för en intressant blogg! jag ser upp till dig, ja ni flygvärdinnor 🙂
Hej!
Jag tycker absolut du ska följa din dröm att jobba inom flyget, det är ett jätteroligt jobb! Hårt, men roligt!!
Angående ditt synfel kan jag inte bedöma det, jag tycker du ska prata med flygbolaget eller nån flygläkare som bedömer om det är möjligt att jobba med det eller inte. Det är internationella regler som styr och ingen godtycklighet, så det finns säkert mer information att få hos flygmedicinska!!
Stort lycka till!!
Anette
Det blir spännande att följa den resan! Jag håller tummarna, inte för att det ska gå bra, för det gör det, utan för att du ska tycka det ska bli lika roligt som du förväntar dig 🙂
Tack!:)