Ledarskapsutbildning bara för kvinnor

När jag packade väskan i onsdags kväll för ett tvådagars-internat förbannade jag min oförmåga att planera och tacka nej.
Jag tycker det mesta är en bra idé och säger för det mesta ja till allt från uppdrag till kurser. Idén är bra fram tills dagarna innan när jag springer omkring i högervarv och inte hunnit med allt jag trodde jag skulle hinna och irriterar mig på att jag inte kunde förutspå det.
Dygnet har 24 timmar. Alltid. Alltid. Alltid. Och ting tar tid.

Nåväl, jag kom till kursen i ledarskap i torsdags och bestämde mig för att eftersom det ändå inte gick att skriva examensartiklarna samtidigt som vi gjorde gruppövningar fick jag parkera tankarna på texterna tills vidare. Tills på lördag. (Idag).

Vi började dagen med att ”checka in”, redogöra för varandra vad vi kom ihåg från förra gången, vilka funderingar, tankar och upplevelser vi haft sen sist. Laget runt, och ärligt och öppet sätta ord på hur vi upplevde våra erfarenheter som vi lärde förra gången.

Flera började med:
-Måste erkänna att jag tvivlade på att jag skulle hinna komma hit. Det var en stressfaktor och jag har inte hunnit med allt jag skulle, men nu är jag här och har bestämt mig för att göra detta fullt ut så tar jag tag i resten på lördag.

Jag satt och fnissade för mig själv. Här satt en massa kvinnor och sa precis det jag tänkte. Jag behövde inte säga det jag också.

Vi diskuterar väldigt lite genus trots att det egentligen kanske skulle ligga nära till hands. Det dyker upp någon fråga i jämförelsesyfte, skulle en grupp med bara män uttryckt det såhär? Är det någon skillnad på kvinnligt och manligt ledarskap egentligen?

Jag känner stor samhörighet med de här kvinnorna, trots att de är i blandade åldrar och från olika verksamheter. Några är mer ”chefiga” och några visar mer känslor än andra. Men tankegången, entreprenörsandan, den är den minsta gemensamma nämnaren. Och mina tankar kring skillnaden är att det borde vara optimalt att kombinera kvinnliga kvinnor med manliga män, med manliga kvinnor och kvinnliga män. Personligheten är viktigast, att passa för sitt jobb, och det har inget med kön att göra. Att ha 10 kvinnor som Marie Ehrling i en ledarskapsgrupp är ingen skillnad mot att ha 10 män som Jens Spendrup.

Men jag kan skönja något jag skulle kalla ”typiskt kvinnligt” i den här gruppen som jag inte upplevt i styrelser eller nämnder förr. Det är inte lätt att sätta fingret på, för det kan lätt låta som floskler eller generaliseringar. Och jag pratar trots allt bara om en grupp på 15 som inte kan stå modell för hela genusdebatten.

Men.
Det jag upplever är en djup och innerlig välvilja. Vi är alla i samma situation och det finns ingen konkurrens mellan oss, ingen prestige. Det är väldigt öppet känslomässigt både i diskussioner om familjen och företaget. Det ena eller andra tar inte överhand, men är båda närvarande i diskussioner. Jag har inte upplevt män diskutera just familjeangelägenheter på det sättet, integrerat med företagsfrågor. Det blir en gräns mellan dem på ett annat sätt, är min erfarenhet.

Jag är ingen expert på området, det är bara reflektioner, men om Tillväxtverket satsar pengar på kvinnligt företagande borde det rimligen vara för att det trots allt är en skillnad mellan manligt och kvinnligt företagande. Annars skulle det bara heta ”företagande”.
Kvinnligt företagande är statistiskt inte lika vanligt förekommande helt enkelt, och därför satsar regeringen på det. (Det är ju så politik funkar. ”Här är en brist, hur kan politiker påverka genom förslag så det blir annorlunda?”)

Den här dagen har också bara 24 timmar.
Morgonpromenad, och blogg med dagens reflektioner startade upp den.
Nu laddar jag för att få ner en lång intervju i en läsbar text.
Mer kaffe.