När man tittar på program om kvacksalvare likt personerna i Sanning & konsekvens, så tänker nog alla”Det där hade jag aldrig gått på”.
Och det är ju klart att man inte hade, med facit i hand. När man redan i vinjetten vet att programmet handlar om kvacksalvare finns det ju ingen som skulle välja en sådan ”vårdgivare” och veta på förhand att det var bluff.
Vissa av behandlingsmetoderna var i och för sig uppenbart tramsiga, men bara den som varit i situationen kan egentligen uttala sig om hur tankarna går.
Pappa till exempel, som hade feber i flera månader, och tappade vikt och ork. Med facit i hand torde det stå klart för alla inom sjukvården hur tydliga tecken på cancer det var, men de hittade ingenting i undersökningarna. Han kände sig uppgiven, och genom rekommendation och efter att ha läst reklammaterial från ”Ramlösa Forskningsinstitut” bokade jag en tid till honom.
8600 kostade ett blodprov. Men enligt uppgift av den falska läkaren var det något som sjukvården också kunde göra, men det blev helt enkelt för dyrt att göra heltäckande analyser av blod, därför gjorde man dem inte automatiskt. Hon skulle dock ge besked om vad felet var genom detta prov, och behandla med specialmediciner i form av dropp.
Resten är historia. Jag var nog en av få som lyckades få tillbaka pengarna, men fru Kis lurade åtskilliga och blev också dömd till fängelse. Hon startade ett nytt institut i en annan del av landet kort efter, men även det fick journalister nys om och jag hoppas att hon är något mer förnuftig idag.
Många är de personer som efter journalisternas avslöjanden påpekade för mig det dumma med att besöka ett så oseriöst ställe. Men då brukar jag ställa frågan:
-OM du var väldigt sjuk och älskade livet, skulle du inte greppa de halmstrå som fanns? OM det fanns en chans att bli frisk av någon medicin, skulle du inte prova den? Bara för att konstatera att du gjort allt i din makt?
Att bota cancer genom att inte tvätta sig på torsdagar med tvål, som ett av råden var till en cancersjuk kvinna i inslaget, får väl de flesta klockor att ringa, men att en kvinna som har vit rock och kallar sig läkare arbetar med blodanalyser kändes inte så märkligt. (Dessutom arbetade en sjuksköterska där som tidigare var på vårdcentralen, som jag kände igen. Hon var också grundlurad, alltså var vi inte ensamma)
Jag såg ”läkaren” vid busshållplatsen för några år sen och har sällan tidigare haft så djuriska lustar att slå till någon för vad hon utsatte pappa för.
Han hade dött ialla fall, det finns få lyckliga slut på lungcancer, men han hade sluppit besväret att ta sig dit och sluppit den irritation det innebar att känna sig lurad.
Jag behärskade mig. Tänkte istället på henne som en av de hundlortar som någon glömt plocka upp på gräset bredvid henne.