Vi snackar känslomässig berg-och dalbana.
Varför lämnar man det trygga, vana, det man kan göra i sömnen, som att jobba på flygplan?
Sitter över böcker och på provet på torsdag ska jag ha fullständig koll på Antiken, Romarriket och Medeltiden. Var för sig känns det överkomligt, men det är när man ska jämföra de olika med likheter och skillnader och hålla i sär Alexander den store och Karl den store och vad som hände vid slaget vid Hastings 1066. Wilhelm Erövraren var inblandad, det kommer jag ihåg, men lite mer än så behöver jag veta.
Nu inser jag också vad den stora skillnaden är mot när jag gick i skolan. Vi lärde oss fakta, pluggade in det, och vissa saker sitter som berg fortfarande (Gustav Wasa blev kung 1523 och dog 1560, varför kommer man ihåg det?). Det viktiga är ju vad som hände runtomkring och varför, men så var inte undervisningen upplagd på den tiden. Nu ska man jämföra och ”tänka själv” på ett helt annat sätt. Hm.
Ena sekunden biter jag ner tumnaglarna och svär lite tyst mest som ett väsande och känner mig osmart. Nästa lämnar jag böckerna med ett segervisst leende och tar en kopp kaffe och känner att jag har K-O-N-T-R-O-L-L. Kontroll är skönt. Just nu är den dock lite utom räckbarhet, men det kan hinna ändra sig efter nästa genomläsning…
Imorgon börjar jag också på universitetet och det har jag försökt att inte tänka för mycket på för det gör mig väldigt nervös. Så länge det går ska jag läsa båda utbildningarna på heltid, och funkar det inte drar jag ner tempot på historian. Jag ska ju flyga halvtid och så har jag stoppat in en del bokningar på föredrag, så jag ska väl inte slappa ihop alltför mycket den närmaste tiden.
Det är inte farligt att pressa sig under korta perioder, och från att ha slitit på kroppen de senaste åren ska jag nu slita lite på hjärncellerna istället. Ett år av revansch, så känner jag. Min revansch mot bilden av mig själv som ”hon utan universitetspoäng”. Det är bara jag själv som kommer märka skillnad mot hur jag är före och efter.