Var på fest igår. Kände ingen av de andra 250 gästerna, men det är sällan ett problem, man pratar ju med sina bordsgrannar och kommer så gott som alltid på, att världen är liten. En av kvinnorna vid vårt bord var god vän med paret vi köpte vårt hus av -94, till exempel. Och jag hade varit ledare på ett läger tillsammans med hennes ex-svåger, på 80-talet. Ja, fundera på hur man kommer fram till den informationen. (Svar: man pratar…)
Så knackade plötsligt en kvinna mig på ryggen. – Hej, ursäkta, är du flygvärdinna? – Ja, jo… -Du höll föredrag på vår högstadieskola för många år sen! Ett par av eleverna tog studenten i somras, jag träffar några av dem då och då, och de pratar fortfarande om dig.
Sen berättade hon vad jag sagt den gången som de hade tagit åt sig. Jag kommer inte ihåg det själv, det är längesen, men något i stil med att ”man kan bli vad man vill, sen kan man ändra sig”, och det hade varit så inspirerande tyckte de.
Om jag ska gissa har jag nog inte uttryckt det så, men de har tolkat det så. Jag uttrycker mig nämligen aldrig i termer att man kan bli vad man vill, för det är ju inte sant. Man kan drömma om vad man vill, men det finns omständigheter i livet som gör att alla faktiskt inte kan bli vad de vill. Har man dålig syn kan man inte bli pilot, läkarlinjen tar in elever genom lottning av alla som har högsta betyg i allt (det hjälper alltså inte att bara ha kämpat, man ska ha tur också), Idoljuryn sorterar ut även duktiga talanger. Det är en myt att alla kan bli vad de vill bara man inte slutar kämpa och vågar drömma. De faktiska omständigheterna går inte att rubba med alla drömmar i världen. (Sverige har inget astronautprogram till exempel, är det inte taskigt att säga till en elev att bara kämpa på och inte sluta drömma, om det är astronaut han vill bli? När man vet att det aldrig kommer hända. Är det inte schysstare att ge ett annat råd då?)
Vad jag däremot brukar säga är att man ska ”Blomstra där man är planterad” och jag brukar också säga att jag tror på ”Självuppfyllande profetior” och att livet är fullt av bananskal att trampa på, man vet aldrig vart stigarna leder. (Detta under avdelningen ”Filosofiska stunden” som trots allt är en kort del i mina föredrag.) Till elever är just bananskalsprincipen en av mina favoritprinciper och den är egentligen inte alls bra fristående, utan bara i kombination med skolans uppmaning.
Skolan uppmanar till att sätta mål och strikt planering, och bananskalsprincipen går ut på att göra avstickare från den motorvägen. (Bananskalsprincipen för någon som tolkar den som ”ligg kvar i sängen och vänta på att nåt kul händer” är således en feltolkning).
Det var i alla fall kul att hon kände igen mig. Det är härligt vad hon berättade, att jag gjort ett avtryck i några elevers liv.