Det finns inga quick-fix när det kommer till hälsa.
Det är ytterst frustrerande att det inte kan vara ett ”projekt” eller en ”kur” och sen ”leva som vanligt”.
I 2,5 år har jag tränat regelbundet och försökt tänka på vad jag äter. (Utom sista 2 månaderna, då har jag slarvat ordentligt med maten och det märktes idag på vågen). 4 kilo upp.
Träningen har jag inte slarvat med, tvärtom har jag ibland tränat 2 gånger per dag för att hålla krämporna borta.
Och idag gjorde jag test som visade att min fysiska ålder är 36.
Ha.
36.
Nu är det semester och lätt att skylla ifrån sig. Det är godis-skålar och rosévin och luncher av snabbmatskaraktär. Eller äta inget alls på dagen och frosseri på kvällen.
Senaste månaderna har jag skyllt på all stress och press i skolan och på jobbet och sagt ”Bara jag är klar med skolan ska jag komma in i rätt rutiner igen”.
Och det är just så, det finns alltid skäl att unna sig eller trösta sig eller lugna sig eller vara värd.
Varför säger jag inte ”nu är jag verkligen värd att unna mig en bulgursallad”? Varför unnar man sig smågodis? Som egentligen är så äckligt?
36.
Gissa om Tony ska få höra det femtielva gånger.
Och det är också mitt bästa argument att avstå från glassbåten och Pollypåsen