Kristina från Duvemåla

Jag såg Kristina från Duvemåla 1996 i Göteborg, gravid i 5:e veckan och starkt illamående. Jag och Tony hade för första gången lämnat bort vår 14 månaders baby över natten till mormor och morfar för att ta en teaterhelg och bara vara Anette&Tony, inte mamma&pappa.

Jag har aldrig tidigare , inte heller senare, sett en musikal eller teaterföreställning eller film som berört mig lika starkt.

Har varit inne på Svenska teatern i Helsingfors´ hemsida flera gånger, men det har inte funkat att få ihop tiden med studierna och jobb. Men i måndags hade jag tentan, och i tisdags tog vi flyget upp för att titta på den igen som igår. Sista skriket, det är sista dan den spelas idag.

Redan två timmar innan den började, rann tårarna när jag tänkte på slutet. Jag kan vara så blödig.

Det är en fantastisk berättelse, och det finns hur mycket som helst att tänka på om man låter den sjunka in i hjärtat. För det första är det bra att vi har historia i skolan, att titta bakåt lär oss av historien vad vi inte ska göra i framtiden. Folk som glättigt pratar om att se framåt och talar om alla andra som ”bakåtsträvare” har inte förstått hur viktigt det är att lära av historien, vad våra föregångare gjorde och hur lika oss de var i tanken. Vi tror att vi uppfinner hjulet varje dag, att vi är de första som kommit på tankar som i själva verket åtskilliga generationer tänkt före oss.

Idag har jag lyssnat på texterna och musiken igen, och förundras också över vilka musikaliska genier vi har i Björn och Benny, som har skapat något som berör så djupt.
Fantastiskt.