ingen-enskild-kan-losa-stora-tiggarproblemet
För några år sen var det en kvällstidning eller ett TV-program, (kommer inte ihåg) som gjorde ett reportage jag aldrig glömmer.
En reporter hade klätt ut sig till tiggare och satt sig utanför riksdagshuset och sen redogjorde man för vilka av ledamöterna som gav eller ej.
Jag tappade hakan av olust.
Vad var poängen? ”X gav 5:- det är en rekorderlig och osjälvisk politiker, Y gav inget och är en snåljåp?” (”Snåljåpen kanske just hade skänkt 1000 spänn till Rädda Barnen via en bankinbetalning på nätet, det vet vi inte).
Förra vintern blev jag stoppad av en man nere på Knutpunkten (centralstationen i Helsingborg). Han undrade om jag hade en tia att avvara.
Jag hade bråttom men sa att jag kunde hänga med upp till McDonalds och köpa ett mål till honom, att ge pengar som bistår droger eller alkohol vill jag inte. (Jag kan inte stoppa honom från att ta dem, men det ska inte vara mina pengar som gör det möjligt).
-Nej tack, jag vill hellre köpa nåt riktigt att äta, sa han.
Han fick en tjuga och jag svor inombords att jag frångått min principer.
Han skulle inte köpa nåt riktigt att äta, det visste jag ju.
Jag skulle ha lagt på mer pengar till bilen och tagit honom till en restaurang såklart och suttit ner och ätit dagens med honom.
Men det gjorde jag inte.
Och kommer inte göra nästa gång heller.
Inte heller kommer jag sticka en tjuga i handen på honom.
Britta har skrivit en klarsynt krönika.
Det går inte att göra rätt.
Väljer man att ge eller inte beror på många faktorer, men behovet är alltför stort att kunna greppa.
Jag irriterar mig på inslag i media, som det om den utklädde reportern. Jag retar mig lika mycket på inslag som det som sändes förra veckan om den lilla flickan som skickat en teckning till statsministern om hemlöshet, och fick svar.
-Men sen hände ju inget, tiggaren sitter där ju än, sa den lilla flickan.
Ja just det.
Tiggaren sitter där än, lilla vän.
Även om statsministern åker dit och ger tiggaren en femma