Vi har ju vetat om det och planerat för det länge, men nu kom plötsligt dagen ändå.
Imorgon åker min son till USA för ett års bortavaro som utbytesstudent.
Tidigare idag tittade vi på en gammal videoinspelning från när han var 3 och hans lillasyster 1. Det känns inte alls längesen, samtidigt som det har flutit otroligt mycket vatten under broarna de 15 år som förflutit sen dess. Och eftersom det inte alls känns längesen han var 3 kommer det såklart gå väldigt snabbt tills han sitter här vid matbordet igen…
Under det kommande året kommer han dock att förändras som människa, vilket nog inte kommer att vara fallet med oss som är kvar här hemma. Hans år hos en ny familj (han ska bo hos rektorn på den skola han ska gå på) kommer forma honom till något annat än han är idag, och det är klart att jag som mamma har svårt att släppa taget om det som är en del av mig.
Jag kommer gå förbi hans rum på morgnarna och titta på hans tomma säng, jag kommer sakna hans höga musik och jag kommer sakna att påpeka att våta handdukar inte bör ligga på golvet, att sängen är obäddad, att det behöver dammsugas och jag kommer sakna att höra mig säga ”Var rädd om dig”. Jag kommer sakna hans goa kramar och hans sätt att pussa mig på huvudet (han är två hus lång nu för tiden) och hans ”älskar dej”.
Men jag vet att det är så skönt att sakna, eftersom det betyder att man älskar. Det är kärlek som känns i hjärtat, och motsatsen hade varit tragiskt.
Jag skickar också en liten bön, att han där uppe ska se till att inget ont händer honom och att han ska ha det fantastiskt. Amen.