På första plats: Kräk
Jag kan inte helt enkelt, utan att själv kräka.
Hade ett barn ombord för ett tag sen som spydde ner hela sig, mamman, sätet och golvet i landningen. Jag satt bak i planet, där ingen frisk luft fanns att tillgå, och jag gick in på toa och hämtade handdukar till mamman, sen var jag tvungen att gå in på toa och hulka. Ögonen rann och det var väldigt nära att jag fick lägga mig på knä över toaletten, men försökte hålla för näsan när jag gick ut.
Jag var inte alls vidare behjälplig med att torka kräk, men det hade inte varit bättre om 2 istället för en kastat upp, det var pest eller kolera: en personal som inte hjälpte till eller en som kräkte ner barnet ytterligare…
(Detta är en av anledningarna att jag aldrig skulle kunna jobba inom sjukvården, jag hade inte fixat vardagen bra där).
Allt detta bottnar sig i mina graviditeter när jag spydde mellan 4-8 gånger om dan hela graviditeten, nåt som kallas ”super emesis”. Jag var inlagd 5 gånger på dropp andra graviditeten och gick alltid och smakade kräk i munnen.
Att någon kräker ombord en gång var fjärde palmsöndag får gå. Det brukar ordna sig med hjälp av snälla kollegor. Jag gör gärna dubbelt upp av vad som helst annat i kompensation.
På andra plats:
Människor som innerst inne inte är snälla men som på utsidan utger sig för att vara det. Kallas också falskhet. Har stora problem med lismande,jag gillar det äkta. Inifrån och ut.
På tredje plats:
Uttrycket till en nybliven mamma: ”Är han snäll?” (Nä, det är en elak jäkel).
Om ungen får kolik och skriker 10 timmar, är det elakhet? Kan ett nyfött barn vara beräknande och inte vara snäll?
Sen kan jag inte komma på fler käpphästar på rak arm.
Det var ju skönt.