Det är spännande med livet, för det är inte alls så förutsägbart som jag trodde det skulle vara.
Vissa dagar är jag väldigt låg, jag saknar helt enkelt förutsägbarheten. Jag saknar skratten med kollegorna, lönen i slutet av månaden som var ungefär densamma varje gång och schemautgivningen den 15:e.
Det var ju såklart väldigt spännande där under några timmar om jag hade fått ledigt den där speciella dagen jag lagt alla mina biddingpoäng på att ha fridag, och se om datorn uppfyllt min önskan. Men annars var det ett konstaterande att det låg kanske en ORD, en EWR en massa LHR,BGO, och AAL i en salig blandning. Och kanske en kommentar ”Bra, shampot börjar ta slut, då köper jag det i Chicago”.
När jag tittar tillbaka på det har tillvaron ett något mer rosa skimmer över sig än själva verkligheten hade, men som sagt. Vissa dagar saknar jag det väldigt mycket.
Och tjänsten är kvar till mig i juni nästa år.
Om jag vill.
Sen jag fick mitt journalistdiplom har jag levt en lugnare men ostadigare tillvaro som frilansjournalist. Jag skriver för Hemmets Journal och några andra tidningar på Egmont. Jag håller mina föredrag och skriver på min bok.
Innan sommaren läste jag om en tjänst som skulle utlysas, och tänkte att det kanske var något för mig.
Jag skrev ett mejl och sa som det var: Jag har inte sökt jobb på länge, jag vet inte hur man gör. Här är min CV. Ring om ni vill.
Rekryteringen var en något större process, man skulle fylla i ett standardformulär på nätet.
Jag är kass på standardformulär.
Vilket år gjorde jag vad, det vet jag knappt själv.
Jag har ju varit en ”allt-möjligt”, men nån sån ruta fanns inte.
Klickade lite på måfå och tyckte inte alls att standardformuläret visade vem jag var.
Trodde heller inte mina standardsvar på standardfrågorna gav dem minsta vink om varför jag trodde mig vara en lämplig kandidat.
Igår ringde de och berättade att jag ska komma på en 3,5 timme lång intervju.
Jag är en av fyra, och de andra 48 sökande har tydligen redan fått ett brev ”Tack för din ansökan men…”
Jag har inte varit på en anställningsintervju sen 1990.
Är jag nervös?
Nä. För jag vet inte vad jag ska vara nervös för.
Naivt kanske, men vid det här laget är jag ganska medveten om vad jag kan, och vad jag inte kan.
Det är ingen idé att hymla med vad jag inte kan, men heller ingen idé att vara mer än klädsamt ödmjuk inför vad jag kan.
Varför skulle jag annars ha lagt ner så mycket tid, kraft och pengar på att plugga och praktisera?
Det kanske blir nej tack från deras eller min sida, men kanske blir det ja tack.
I så fall kommer jag inte göra dem besvikna.
Jag har alltid älskat att arbeta.
Det är en god inställning tror jag.