Hade ett samtal för någon vecka sen med en kvinna som är chef för ett stort företag.
Vi kom att prata om #metoo.
Vi kom att prata om #metoo.
Hon berättade om en ”middag med majoriteten män”, vanligt i hennes vardag.
Någon hade rest sig upp och berättat en rolig historia, den typen av historia som var lite i grövsta laget redan innan metoo, om du fattar.
Någon hade rest sig upp och berättat en rolig historia, den typen av historia som var lite i grövsta laget redan innan metoo, om du fattar.
Många hade hö-hö:at och kvinnan i sällskapet log (som vanligt).
Men minsann, då hade en annan man faktisk tagit till orda och sagt ifrån.
”Nu kanske vi borde tänka oss för och inte berätta den typen av historier”.
Historieberättaren själv hade inte alls förstått vad kritiken handlade om, men kvinnan tyckte sig se att flera av männen nickade och instämde.
”Nu kanske vi borde tänka oss för och inte berätta den typen av historier”.
Historieberättaren själv hade inte alls förstått vad kritiken handlade om, men kvinnan tyckte sig se att flera av männen nickade och instämde.
Det kan ju också vara så, att alla de män som INTE någonsin tänkt tanken att förgripa sig eller ta för sig- att de också varit tysta och skrattat med för att det helt enkelt bara varit så?
Normer är ju osynliga tills de bryts, och vid denna middag bröts normen.
Normer är ju osynliga tills de bryts, och vid denna middag bröts normen.
Sen första dagen vi hörde om rörelsen har diskussionerna tagit olika vändning, och personligen kan jag uppleva en ”andra frustration” nu när det gått en tid.
Det var skrämmande att så många skrev de fem små bokstäverna på sina sidor.
Det var sorgligt att yrkesgrupp efter yrkesgrupp kom ut under respektive hashtaggar, och samtidigt omvälvande. Hederskulturen i andra kulturer var vi medvetna om, men den egna?
En kvinna beskriver det såhär:
Det var skrämmande att så många skrev de fem små bokstäverna på sina sidor.
Det var sorgligt att yrkesgrupp efter yrkesgrupp kom ut under respektive hashtaggar, och samtidigt omvälvande. Hederskulturen i andra kulturer var vi medvetna om, men den egna?
En kvinna beskriver det såhär:
Det är en kultur.
Liksom att ALLA invandrarmän inte slår eller mördar sina fruar och döttrar av hedersskäl- lika lite tafsar, våldtar eller förgriper sig ALLA svenska män på kvinnor.
Men det finns ett mönster, en struktur.
Liksom att ALLA invandrarmän inte slår eller mördar sina fruar och döttrar av hedersskäl- lika lite tafsar, våldtar eller förgriper sig ALLA svenska män på kvinnor.
Men det finns ett mönster, en struktur.
I den strukturen och kulturen, finns en könsmaktsordning som ger <em>de män som saknar bedömningsförmåga</em>, ett utrymme att gå över gränsen. Och att det är så vanligt så egentligen ingen reagerar. Så har det alltid varit och så skulle det kanske alltid fortsatt att vara, om inte metoo-rörelsen börjat rulla som en snöboll i nerförsbacke.
Flera av de män jag mött under den här senaste tiden har varit frågande.
”Men får man inte kramas längre”.
Eh, jo, varför skulle man inte få det? Hur osäker får man vara, på en skillnad mellan en kram och ett övergrepp liksom?
”Men får man inte kramas längre”.
Eh, jo, varför skulle man inte få det? Hur osäker får man vara, på en skillnad mellan en kram och ett övergrepp liksom?
Några andra hävdar att det inte alls handlar om struktur, utan om individ mot individ. Att det finns en förövare och ett offer, som öar av händelser som inte hänger samman.
Jag menar att metoo bevisar precis motsatsen.
Kanske måste man vara född kvinna för att på riktigt förstå?
Kanske måste man vara född kvinna för att på riktigt förstå?