Det finns tusen saker jag är dålig på. Bland annat att hitta mina goda sidor, jag tycker det är lättare på nåt sätt att vara självkritisk. Otillräckligheten förföljer mig, jag önskar jag hade mer tid/lust/disciplin/fokus ibland, att göra allt som är ogjort och som jag behöver göra/läsa/fixa/ordna.
Men så idag, trots en smula nervositet inför heldagsseminariet jag håller imorgon, så känner jag en smula förnöjsamhet. Inte så mycket så Jante knackar på axeln, nejnej, det vågar jag inte, men lite sådär lagom ödmjukt, kan man säga.
Jag hittade nämligen ett av mina första föredrag i den genre jag håller det nu för tiden, och skrattade lite nervärderande åt hur dåligt det var på den tiden. Eller fel ord, det var inte dåligt, men det var inte alls lika genomtänkt och inlärt som det är idag. Det är utvecklat till oigenkännlighet från den gången, och senast idag har jag gjort flera förändringar, bara sen igår och förrgår.
Jag har lyckats fokusera och hittar hela tiden nya uppslag till ämnen, och nya bilder och övningar, och det är väldigt roligt att få skapa någonting som förhoppningsvis ska leva kvar i människors medvetande under lång tid. Inte allt, men fragment. Jag har tänkt på det när jag pratar med folk som besökt mina föredrag eller läst mi bok, de kommer ihåg helt olika saker. Någon pratar om något kapitel i den sista delen av boken, vilket någon annan finner totalt ointressant, liksom delarna i föredragen. Någon minns mitt frieri till Kamprad, (och vad vi kan lära av det) och någon minns en teori eller övning.
Jag har också gjort en ny spellista och laminerat kort till en övning, och just den övningen prövas för första gången imorgon. Håll tummarna att det faller väl ut, det vet man aldrig.
Så ikväll klappar jag lätt min skuldra och säger grattis till mig själv att jag faktiskt fixade något jag känner mig nöjd över. Imorgon kanske jag får ta tillbaka det, men det värsta som kan hända är att jag har glatt mig i onödan. Och det är ju inte så farligt.