Satt och slötittade på tv för några veckor sen, när Paradise Hotel startade.
Jag lät som en betydligt äldre person än jag är, när jag förfasade mig över deltagarnas uppförande.
Jag ömsom suckade, begravde huvudet i en skämskudde och satt med gapande mun innan jag lämnade rummet med ett konstaterande:
– Får de visa vilken skit som helst på tv eller?
Sen dess har jag sett något avsnitt till, fast med helt andra ögon. Tony skämtade nämligen genom att dissekera programmet. Han gjorde jämförelser med verkligheten, och vi fnissade gott åt att hitta starka och svaga spelare bland dem vi känner.
Vi har till exempel för kort tid sedan upptäckt en falskspelare i bekantskapskretsen. En spelare som trodde hen var en starkspelare, men visar sig spela falskt och därmed bli svag och då röstar vi ut personen. Jag och Tony pratar ihop oss och bildar en pakt, vi gör en överenskommelse hur vi ska rösta i nästa ö-råd (det var kanske ett annat program i och för sig) och bestämde oss för att skicka ut spelaren.
Vår pakt gäller så länge vi kan lita på varandra, om någon av oss skulle svika den andre ändrar sig reglerna. Eller om produktionen skickar in en ny spelare helt oväntat. Då får man förhålla sig till de nya förutsättningarna och kanske fjäska för den nye eller prata ihop sig mot den. Precis som i verkliga livet. (När du var ny på jobbet, behandlade alla dig på samma sätt? Någon som blev nära vän direkt? Någon som var avvaktande? Någon som skulle berätta ”så gör vi här”?)
Vi satt uppe och pratade efter att programmet tog slut, och skrattade åt hur enkla vi människor är. Vi kan garva åt deltagarnas korkade uttalanden eller idiotiska uppförande, och eftersom produktionen ansträngt sig att hitta deltagare som kan det där med att göra ”bra TV” har de hittat deltagare som många kan känna sig smartare än. Vad skulle vi annars förfasa oss över?
Men det finns en jämförelse till.
Paradise Hotel kan vara Hell Hotel om deltagarna inte kommer överens. Vattnet kan vara aldrig så blått och solen aldrig så gul: om någon blir sviken, blir utstött eller bränner sig svårt i solen – så förtar det upplevelsen av paradiset. Det är inte yttre faktorer, det är inre som avgör vad vi kallar vad.
Ömsesidig vänskap och kärlek är vackert och gör oss till starka spelare, skulle man kunna sammanfatta det på PH-språk. Eller vilket annat språk som helst.