Efter 30 år – i vilken bransch som helst- gäller det att skapa sina dagar så de blir olika och ger mening.
Det är inte alltid jag orkar göra mer än Good-enough, rutinen, det jag är där för. Och det är inget konstigt med det.
Andra dagar har jag överskott och det konstiga är att om jag anstränger mig pyttelite över min Good-enough, så kommer det ton av energi tillbaka.
Då är det riktigt kul. Det blir som en sport att hitta fler att snacka med, skämta med, få leende av.
Självklart krävs det 2 för en tango. Om jag får suckar, himlande ögon eller behöver argumentera som svar på ”Då var det dags att stänga datorn för start” 17 gånger mellan rad 1 och 9 så stjäler det energi. Inte heller logik för burhöns. Vi är ju människor, och människor har minst lika många känslor som emojis (blink, blink / blinksmiley)
☺️ ☹️
(Hörde förresten, att en förskola hade satt upp smileys på väggen för att beskriva hur en glad och ledsen person såg ut. Eftersom barnen stirrade så mycket i sina skärmar var de inte klara över hur man tyder ansiktsuttryck i verkligheten. Och mimik är ju en stor del av kommunikation och empatin är ju beroende av dessa tolkningar. Hemskt va?)
Nåväl, i förrgår var jag ”jätteglad gubbe” och när jag gick på vagnen frågade en passagerare mig:
– Excuse me, du you have a napkin ?
– Sure, there you are! That’s 1 euro please.
– ???
– Just kidding. You are flying SAS not Ruinair.(*)
Han skrattade stort.
Liksom passagerarna bakom, så blev de också inblandade.
När de gick av sa de: ”You are smiling ALL the time!”
”Thankyou” svarade jag.
För det är väl en komplimang?
* (det finns ett annat flygbolag med ett liknande namn, men det här kommer från boken med samma namn)