Jag hörde talas om en man som arbetade på en firma som tillverkade öronproppar.
Han berättade om sitt jobb med stor inlevelse, hur en del skulle passa exakt i en annan del, och hur formen var helt avgörande hur bra öronproppen skulle fungera.
-Men ärligt talat, du gör ju bara öronproppar, kommenterade en åhörare.
-Ja, men för den som behöver en öronpropp är det jätteviktigt att den fungerar som den ska.
Igår upptäckte vi en konstig lukt av avlopp i huset. Läckan i källaren hade gjort att alla grejor i ett av förråden stod i 5 centimeterm illaluktande vatten, och det var bara att börja torka och rädda det som gick att rädda.
I morse ringde Tony till Spolbilen som har dygnet-runt-jour, och killen som kom och pumpade ut vattnet hade samma goa inställning till sitt jobb.
Han berättade om varje steg och hur bra det gick, och gav oss goda råd. Han pratade och log medan han stod till anklarna i avloppsvatten och såg glad ut på riktigt när det kom ett speciellt ljud som han verkade vänta på. Hans attityd till sitt jobb var engagerat och han hade inlevelse och var intresserad av både tekniken och att få oss som kunder nöjda.
Jag tror det förhållningssättet är avgörande för hur man hanterar allt.
Om man möter sina medmänniskor med välvilja och engagemang, om man tränar/jobbar/älskar med intresse och engagemang- så är det så livet blir tillbaka.
Däremot har jag senaste veckan haft svårt med det själv.
Det krävs mer än en att dansa tango, och jag har problem att handskas med medmänniskor som inte ”vill dansa”.
Utan att vara detaljerad, så är det frustrerande när någon sitter på sitt jobb och gör fel/tar felbeslut/ eller inte agerar alls, och har lön utan att pianot spelar. Sen påpekar jag att det tyvärr blivit fel (mänskliga faktorn är mänskliga faktorn), och då har personerna som gör fel/ tar felbeslut/ eller inte agerar alls, fortfarande lön igen för att rätta till sitt fel. Betalt medan de gör fel, betalt medan de rättar sitt eget fel.
Jag har senaste veckan haft behov av kollegor som jag är beroende av att de gör sitt jobb, för att jag ska kunna vara engagerad och energisk att göra mitt.
Det lilla i det stora som jag beskrev ovan, har vissa villkor.
Öronproppskillen måste ha material att göra öronproppar av. Spolkillen måste ha en spolbil med slang. Hade han inte haft en slang eller spolbil hade han inte kunnat suga vatten med ett leende och trevligt bemötande.
Med helikopterperspektiv ser jag hur pengarna får vingar i bolaget, och blir frustrerad över att mitt privata engagemang, intresset och energin, får lika många läckande hål som vattenröret i vår källare.
Förra veckan skulle jag ta årets enda veckas ledighet, men fick ägna den åt att försöka ta fram gamla mejl som påvisar felen. Skicka till personer på en avdelning som inte svarar, skicka den till nästa som svarar men som hänvisar tillbaka till den första. Pratar med den första så småningom, som hävdar ett ”fel i systemet” (men ordna det genom en knapptryckning då!?) och en ny hänvisning till ny avdelning. Nytt mejl inget svar. Frustration över att lösningen är så enkel men görs så svår. Frustration över att jag sitter med svartepetter, jag har ingen ersättning alls för att göra deras jobb, de har full lön men presterar inte full ut för den.
Jag ska försöka tänka på att ”Attitude is Everything” och ”Det är inte hur man har det utan hur man tar det”.
Men just nu tar jag det inte så bra.
Jag hade velat kavla upp armarna och ta ledarrollen istället, och effektivisera.
Det är ju också ett slags engagemang och intresse kan man ju säga.
(bilden tagen i matsalen på Scottsboro High School där min dotter varit utbytesstudent ett år)