Pratade med Åsa idag, som landade från Peking i Köpenhamn igår, mitt under stormen.
-Va? Gick det verkligen, undrade jag, allt var ju inställt i flygväg runt Skåne och Danmark.
Det hade varit på håret, och det fanns även en Plan B som innebar att landa i Stockholm istället, och avvakta vädret. Där stod en besättning redo att flyga sista sträckan (arbetstiden går ut på de långa linjerna), men det hade dykt upp en lucka och planet kunde tas ner.
-Men skakade det inte? frågade jag.
Det hade det gjort. Men som Åsa uttryckte det:
-Jisses vilka duktiga piloter vi har! Jag är så imponerad.
Hon berättade att de hade tittat på landningen på TV-skärmen och undrat ”men ska inte landningsbanan vara på längden?” Och sen i slutet hade planet rätats upp och kapten satte ner maskinen mjukt och fint.
Det är faktiskt imponerande bara att höra om det!
Jag hade också en go upplevelse av en av kollegorna som jobbade i Service Center idag, och kom också ihåg att berätta för honom vilket trevligt bemötande han hade.
En sån här dag i sviterna efter oväder och inställda flyg är det många ombokningar och folk kan vara lite stressade över att inte ha kontroll. Hade själv samma situation, jag skulle vara i Kristisanstad klockan 12, jag var bokad hem med 8-planet, men hade ingen aning när jag kom ut hur trafiksituationen såg ut. Det är stressande, för hjärnan går igång och planerar Plan A- Z på 18 sekunder. OM inte planet går får jag köpa en biljett till Malmö, och OM inte jag hinner med tåget därifrån kanske Tony kan hämta mig, och OM han inte kan det måste jag ringa läraren och säga att jag är sen och OM han påpekar att det är obligatorisk närvaro får jag hålla ett försvarstal som inkluderar väderförhållandet och OM han inte accepterar det får jag göra en extrauppgift. Ja, ni fattar…
I denna situation kontaktade jag Service Center för att få lite information hur det såg ut, och han var en härligt lugn och serviceminded man som tittade mig i ögonen och log och pratade. Jag tänkte ”wow, rätt man på rätt plats”. Och så berättade jag för honom innan jag tackade för mig att jag tyckte han hade ett superbra bemötande, det verkade han bli glad över.
-Och jag har ditt boardingkort här, du fick en gångplats, sa han.
-Gångplats förtjänar nästan en kyss, sa jag. (Fast där gick jag kanske över gränsen?;)
Man blir glad över kompetens, både professionell och social, visst blir man?