Jag vet.
Ingen i världen utom jag själv är egentligen intresserad av min tand-historia.
Varför envisas jag med att skriva om den?
Jo, den är en lärdom.
Jag kan känna mig ”top-of-the-world” men när jag är smärtpåverkad blir jag en liten, liten mus.
Jag har ingen hög smärttröskel alls.
De senaste 20 åren har jag haft allt från en akut-operation på grund av spräckt blodfylld cysta i magen, tarmvred, diskbråck i nacken, blödning i ryggen efter ridolycka, inflammerade tarmfickor och inflammerade tänder (detta är nummer 2).
Det är INGENTING i jämförelse med den som har cancer, ALS, fibromyalgi.
Och därför anstränger jag mig också att hålla humöret uppe, att sätta perspektiv. Att sluta gnälla. Inte vara så ynklig.
Men just nu känns det inte som att det går, för smärtan äter upp psyket inifrån.
Kanske behöver jag höra att ”det kommer att bli bättre, andas”.
Eller behöver jag kanske en spark därbak: ”det kallas LIVET, du har det bättre än de flesta, skärp dig”.
Eller behöver jag bara sätta ord på frustrationen, för mig själv.
Nu är det nedpräntat.
Kanske kommer det upp som ett minne om 3 år på Facebook och då skrattar jag och säger ”Javisstja, det var då det. Tur, sen dess har jag inte haft en enda sjukdag”.
Pratade med flygläkaren igår eftersom jag inte visste huruvida jag skulle flyga eller ej.
Han sa nej.
Det kan göra riktigt ont, sa han.
Och det vill jag ju inte, det räcker som det är tack.
Bit ihop var det ja.