För längesen, runt -98, engagerade jag mig politiskt. Det var då. Jag ångrar absolut ingenting, det var en form av samhällstjänstgöring jag egentligen tycker borde vara obligatorisk för alla medborgare.
Det finns människor som säger att de inte är intresserade av politik, jag hävdar att det är lögn. Alla är intresserade av politik. Alla vuxna, arbetande eller arbetslösa, friska eller sjuka, blir påverkade av beslut som fattas som rör dem, och då är man intresserad av politik.
Sen finns det olika kunskapsnivåer på vad olika partier står för och det är klart, om man inte har tid eller lust att sätta sig in i vad skillnaderna mellan ideologierna står för kan man ju lätt skylla på att ”man är ointresserad”. Men egentligen handlar det mer om kunskapsbrist och att man inte orkar bry sig att lära sig. Och i ärlighetens namn närmar sig våra riksdagspartier varandra i mångt och mycket, så helt enkelt att skilja dem åt är det inte alltid. Men grundideologierna skiljer sig, och de skillnaderna tycker jag är nödvändigt att förstå för att kunna rösta vart fjärde år.
Som engagerad lade jag ner väldigt mycket tid. En del (dåligt) betald, annan var obetald. Men lärdom kan inte mätas i kronor. Vi satt ibland i långa föredragningar om situationer inom skolan till exempel, och tjänstemännen hade ibland jobbat både länge och väl med utredningar vi sen som politiker skulle ta ställning till. Kanske 20 personer som i en nämnd jobbat med en specifik fråga, lagt ner många timmar och mycket kraft för att vända och vrida på myntets alla sidor. Tagit tillbaka den till gruppmötet i partiet och igen diskuterat, kommit fram till en hållning, och sen röstat åter tillbaka i nämnden.
Efter den röstningen hände det ofta att tidningen gjorde en notis om beslutet. Och sen kom mejlen och samtalen om hur man skulle ha gjort istället:
”Jamen det är ju bara att…” I några fall fick man också en uppdatering om vad vederbörande hade för åsikt om min mentala status. Eller för all del, ALLA politikers mentala status.
Närmast till hands hade varit att säga ”men gör det själv då, sätt dig in i frågan och sitt på möten istället för att vara hemma hos din familj”.
Men snarare tänkte jag mer nedlåtande tankar. Om den här personen säger ”det är ju bara att…”, så är det en förolämpning. Den säger egentligen att ”ni 20 som satt er in i det här och lagt tid på detta är korkade. Frågan är ju så enkel så det är ju bara att, och så lägger ni ner en massa tid på att kolla alternativ och konsekvenser. Varför ringde ni inte mig istället direkt? Jag har ju svaret, och det är enkelt. Svart eller vitt. Och jag tycker svart.”
Läste på nätet: When you are dead, you don’t know you are dead. It is difficult only for others. It is the same when you are stupid.
Så känner jag för ”Det-är-bara-att”-människor.