Jag kommer aldrig kunna förändra något i den stora världen.
Men jag är i gott sällskap, de flesta människor gör ju inte det. Vi är bara små myror i myllret och kommer aldrig uppfinna varken botemedel mot cancer eller stoppa miljöförstöringen.
Men att vara vardagsfantastisk skulle väl vara bra tillräckligt?
En person som gör det där lilla som egentligen inte märks, att hålla dörrar, hälsa och le, ge en komplimang till en okänd. Att vara som en riktigt bra sko – en som inte märks alls men får en att må bra för det skaver ingenstans.
Jag har 1000 skäl att undgå att vara vardagsfantastisk. Det finns alltid ett MEN eller SEN. Om det inte är hormoner kan det vara tid. Eller Jante. Eller en envis pessimism som dragit in som en vinterkräksjuka.
Jag hinner inte det jag vill, jag kan vara både trött och krängig. Borde ta bättre hand om vänner och min familj. Borde, borde, borde. Att- göra- listan är alltid lika lång, och det hjälper inte att skriva VILL istället för MÅSTE.
Otillräckligheten förföljer mig som en stalker som aldrig ger upp. Viljan och verkligheten är inte tvillingsystrar. De verkar till och med komma från olika planeter.
Tårarna rinner och jag vet inte varför. Jag vill sova men kan inte. Jag vill räcka till. Jag vill vara vardagsfantastisk.
Men just nu är det skjutet på framtiden.
Längtar till framtiden.
Ta hand om dig. Det är lätt att blli både vidbränd och utbränd när man vill mycket men orken inte räcker till. Stress är en sak, brist på återhämtning en annan. Vet att du är arg på mig, men jag bryr mig fortfarande om dig.
Jag är inte arg på dig