Har den senaste veckan pratat med en del för mig okända människor som tagit för givet att det jag allra helst i världen diskuterar är situationen på min arbetsplats.
Och de verkar också varit helt övertygade om att jag fullständigt brinner av iver att höra deras åsikt om hur man skulle gjort i processen/att vi skulle gått i konkurs istället/att vi har för hög lön/att jag ska vara atcksam att ha ett jobb/att det är för mycket med 24 timmars markstopp i Peking, etc etc
Det intressanta är också att de som laddar mest i bössan är de som inte ens vanligtvis befinner sig på flygplan varken som anställda eller passagerare, och slutklämmen är alltid väldigt enkel: ”hade man bara…” eller ”det är bara att…”.
Det är så fint på nåt sätt med självförtroende, men samtidigt blir övertron på detsamma lite komisk, för när någon uttrycker ”det är bara att” säger man samtidigt att alla förhandlare, företagsledare, styrelseledamöter, facket och anställda är så in i bänken korkade som inte kom på den här enkla lösningen! Tänk, där har det suttit väl insatta personer som gnuggat sina geniknölar helt i onödan, de hade ju bara kunnat ringa dessa självutnämnda experter som helt gratis och utan minsta tankeinsats har en färdig och enkel lösning! Åh, att de inte visste det…!!
Jag agiterar oftast inte med privatpersoner som känner behov av att delge sin åsikt, men jag lyssnar heller inte så noga när jag hör vart det barkar. Kanske ler jag tillbaka medan jag tänker ”Du får rätt jag får frid”, och låter dem känna sig viktiga och delaktiga.
Men inombords tänker jag att människor som alltid måste säga allt de tycker och tänker är rätt egoistiska, eftersom de inte har en känsla för vad mottagaren anser.
Hade jag gjort detsamma skulle jag sagt:
-Tack men nej tack. Vi känner inte varandra, du är varken påläst eller insatt och därför är din åsikt totalt ointressant för mig.
Men man måste ju inte säga allt man tänker. Ibland är det bättre att le än att kriga;)