Vi var på några bussutflykter på Island, och bussresor liksom att flyga, är ett kollektivt sätt att förflytta sig.
Det betyder att kollektivet, reskamraterna, är ett. En person kan inte säga: jag stannar gärna vid den här sevärdheten 15 minuter till, var snälla att vänta på mig.
Guiden bestämmer när det är återsamling, och det är bara att gilla läget. Annars får man hyra bil och göra egna upptäcksfärder.
Men ändå ä det något svårt i den där anpassningen. Det uppstår irritation. Inget munhuggeri, men viskningar och himlande ögon. Och själv är jag också snabb att döma.
”Men alltså, måste de som sitter längst bak tränga sig fram och ställa sig vid dörren för att komma först ut”.
En dam hade satt sig på första raden i bussen på den mest attraktiva platsen och lagt sin väska bredvid för att paxa den bredvid för att hon ville ha gott om plats.
En som var buss-sjuk pratade med guiden om det fanns någon plats längre fram och guiden pekade på sätet med väskan.
Inte populärt, damen lät personen tydligt märka genom kroppsspråket att den inte var välkommen att inkräkta på hennes bekvämlighet.
Till exempel.
Men, sen var det ett längre stopp på två timmar, och guiden berättade återsamlingstiden. För säkerhets skull dubbelkollade de flesta. ” Sa du kvart i?”
När klockan var kvart i, saknades två personer.
De saknades fortfarande tio i och fem i.
Först några minuter över heltimmen dök de upp, och under den kvarten hann de flesta reta upp sig rejält. Jag också.
Vi hade en tid att passa när vi kom tillbaka, och en kvart betydde i det sammanhanget mycket. Vi riskerade att missa vår bokning.
Det var höga diskussioner om hur dålig stil det var, och att tid ska respekteras. Någon sa: ”Bara kör! De får ta taxi!”
Jag var färdig att hålla med, grundat på tidigare erfarenheter av folk som inte kan passa tider och nu borde rättvisa skippas en gång för alla de gångerna också.
När sen-gångarna väl kom glodde folk på dem med en blick som utstrålade förakt, med all rätt. Trots att de sa: ”Men visst sa hon hel?”.
Inte bad de om ursäkt heller. Det kan man väl göra om man är sen åtminstone?
Guiden visade lite go i alla fall, hon var tydlig med att under morgondagens utflykt skulle tiderna hållas, hon kom inte att vänta efter utsatt tid. Hon fick applåder av resenärerna som varit i tid.
Ny utflyktsdag.
Vi stannade utanför sista upphämtningsstället och sen-gångarna var sist ute från hotellet. En såg ut att ha en ledsagare fram till bussen, den andre haltade såg jag nu.
Jag fick en klump i magen.
För det första tänkte jag: Måtte jag inte vara sen idag. Tänk om jag är på toa och dörren går i baklås och jag missar bussen. Eller går vilse nånstans. Eller hjälper någon annan som gått vilse. Jag fasade för att komma ombord på bussen och skämmas.
För det andra tänkte jag att de två som var sena igår nog faktiskt inte gjort det med vilje. De hade nog någon form av funktionshinder som kanske gjorde det svårt med klockan eftersom de verkade ha lite svårt att gå. Och då bestämde jag mig, att om det skulle hända igen, så skulle jag ta dem i försvar. Då skulle jag ta mikrofonen i bussen och be mina reskamrater att ha tålamod, och att vi kanske kunde ha hjälpts åt istället att hjälpa dem? Att se till att de inte halkade efter.
Jag behövde inte göra något av det, de två var i tid hela dagen och höll sig nära guiden.
Jag skämdes över mitt snabba sätt att ha dömt kvällen innan.
Det finns för det mesta fler sidor av en historia, och världen är inte svart och vit.
Och det kan också finnas andra anledningar än illvilja att vara sen.
Ingen är felfri.