Jag skrev och skrev, det var ju bara att börja om. Blablabla (källa, 2015), blablabla (källa,2008). Jag kan inte påstå att textproduktionen blev något att spara för omvärlden om jag uttrycker mig försiktigt. Den kommer inte engagera, påverka, skrattas eller gråtas till eller ens suckas till. Det enda som kommer hända är att någon kursledare läser den, ritar röda streck i marginalen och undertecknar den U som i Underkänt.
Me nu är ju inte det hela världen i och för sig.
Det finns människor som flyr för sina liv, som är döende i cancer och som förlorat sina barn i olyckor. En tenta är bara en tenta. Jag är inte ens beroende av detta ämne, jag ska inte bli läkare och hela utbildningen vilar på just detta resultat om jag kommer vidare. Så äsch.
Ändå tycker jag det är värt att reflektera över det. Det är något som tillhör vardagen att bli frustrerad över också små saker, livet i västvärlden handlar ju väldigt sällan om överlevnad. Det handlar om levnad och vad vi fyller vår levnadstid med.
Och i det kan en text om ett misslyckande skapa igenkänning och kanske ändå peppa någon annan att också tänka ”äsch”. Att tillåta sig erkänna sin ofullkomlighet, att dela frustrationen, att gå vidare.
Blablabla (Jernström, A, 2016).