Kommer ihåg när jag var 17 och gick på en James Bond-film med några kompisar. Jag var övertalad till detta jippo eftersom just James Bond aldrig varit värt att lägga biopengar på, men denna gången hade vi omröstning. Jag hade änu inte läst retorik eller stått i kommunfullmäktiges talarstol, vilket gjorde min argumentation för en romantisk komedi totalt ihålig.
Jag sabbade hela filmen på ett typiskt tonårs-trotsigt sätt, genom att kommentera allting i hela filmen. Fick både schhh och armbågar i sidan, men i den åldern är man så tvärsäker på att den egna stilen är den mest gångbara, och att stå på sig och inte ha minsta känsla för att känna av situationen är en POSITIV egenskap.
Det ändrar sig med ålder och livserfarenhet.
Något som då inte har ändrat sig är min lust att prata i filmer om allt som kan ha med mina spekulationer om troliga mördare eller vad som kan tänkas hända i nästa scen. Och det är inte ett charmigt drag.
Jag lägger band på mig oftast, eftersom jag har införskaffat visst mått av social kompetens, men ikväll var det bara jag och Tony i soffan och vi bestämde oss för att kolla romantisk film på 1:an.
Filmen var aaaningen för amerikansk för min smak, och undervägs konstaterade jag såklart att pippin skulle komma att släppas ur buren, troligen komma tillbaka, huvudrollsinnehavaren skulle komma att bryta ihop när fiolerna började spela, publiken skulle ställa sig upp och applådera sådär långsamt först och sen en efter en resa sig medan alla gråter och fiolerna övergår i klämkäcka gitarrer. Ungefär.
Tony började diskutera om huruvida det eventuellt kunde vara en dokumentär eller baserat på en verklig händelse, och det tror jag självklart.
Är inte alla amerikanska komedier baserade på verkliga händelser, typ?