Jag lider med Hoffsten

Låt mig ta en jämförelse.

1991 stod Bert Karlsson och Ian Wachtmeister och viftade över triumfen att ha vunnit folkets röster i valet genom sitt Ny demokrati när de kom in i riksdagen.
Det var ju roligt för dem, men måste ha varit en grym besvikelse för de etablerade partier som hade genomarbetade program och noga utvalda folkvalda som lagt ner flera år av sina liv att jobba seriöst på gräsrotsnivå. Istället kom det in ett gäng glada amatörer utan kunskap, som gjorde en populistisk ”kul grej” och lade sig på en löjligt låg nivå av förklaringsmodell för svensk politik. Och medborgarna älskade det och röstade glatt med argumentet att det var ”skönt med nån som rörde om i grytan”. Så lättköpta var folk, men kunskap och seriositet har aldrig vunnit några populatritetspoäng. En Big Brother-profil har lättare att få erkännande än en Nobelpristagare i fysik, enkelt sagt.

Idag står det en kille bredvid Loise Hoffsten. I ärlighetens namn kan han inte sjunga. Han gör också en ”kul grej” och i och med att han tog en finalplats räcker han symboliskt långfinger till till exempel Joachim Cans, som vigt sitt liv åt musik och har en röst som få. Han står också bredvid Hoffsten, en av de bästa i Sverige, som en av två i final. Som om han var ungefär jämbördig med henne. Det måste kännas som en skymf mot alla musiker som övat 1000-tals timmar och begåvats med ett musikaliskt sinne att applådera åt en pajas som sjunger dagispop.

Han är både kul och underhållande och låten var medryckande och kommer säkert vara Hits for kids nästa titelspår. Men på Mello kan man väl förvänta mer än underhållningsnummer på nån företagsfest?
Disappointed.