När min dotter nu börjar vistas ute i vimlet oroar jag mig på alla sätt för allt som kan hända. En klassisk mammaproblematik. Jag försöker också härleda min oro, dvs fundera på varför jag känner som jag gör, om det är något jag just läst i tidningen eller om det är något som är verklighetsförankrat, troligt eller möjligt. Eller det bara är hjärnspöken.
En del saker jag oroar mig för angående henne är sådant jag själv erfarit, där det gått bra men kunde gått dåligt eller gått dåligt och jag med facit i hand borde gjort annorlunda. Det vill jag såklart också förmedla till henne, ”gör inte som jag gjorde för det var inte bra”.
En gång det hade kunnnat gått illa, och var nära att göra det, var efter en flygning. Jag var väldigt ung när jag började flyga, och ganska naiv och godtrogen. Det kan vara en god egenskap, att vara öppen och tro gott om alla, eftersom man på det sättet har ett oskyldigt förhållningssätt till sina medmänniskor vilket kan vara attraktivt och skapar god stämning. Nackdelen är att man ibland inte ser faror eller människors baktankar eller egoism.
Denna kväll (för preskriberat längesen) hade vi flugit en ganska lång arbetsdag och vi i besättningen bestämde oss för en debriefing på mitt hotellrum. Vi köpte med oss lite hämtmat, tittade på nåt TV-program ihop, och sen började en efter en att droppa av. Alla utom en, en manlig kollega. Jag retade mig lite att han satt kvar, jag var också trött och började skruva lite på mig och konstaterade att det ju var en dag imorgon också och att vi kanske borde säga tack och god natt.
Han böjde sig fram och skulle ha en kindpuss, men fortsättningen gjorde mig totalt chockad, han försökte kyssa mig och lade en hand över midjan. Med avsmak satte jag upp en hand mot hans bröst och sa ”nej, nej, stopp där, gå nu”. Han gjorde ytterligare ett försök och jag spjärnade emot och visade på alla sätt att jag inte ville, och han reste sig och gick.
Chockad ringde jag kapten, och berättade vad som just hänt. Han var en fantastisk hjälp, och stöttade mig genom att säga att hände nånting mer, eller om han skulle komma tillbaka, såskulle jag inte öppna och jag kunde ringa honom när som helst under natten. Sen sa han: Och så ska du berätta för honom, att händer detta en gång till så kommer du aldrig flyga med honom mer och också berätta för alla varför.
På natten knackade det på min dörr, jag vet inte om det var han, men öppnade inte. På morgonen nonchalerade jag honom och han undrade om jag var sur. En perfekt uppbjudning till den kommentar kapten sagt kvällen innan på telefon om att ”aldrig flyga mer…”, och jag tror den gick in.
Han gjorde aldrig nåt mer mot mig.
Det kunde gått illa. Han var stor och tung, jag hade inte kunnat göra mycket. Men det gick inte illa, och det var tur.
Det är såna här saker jag är rädd ska hända min levnadsglada dotter till exempel, men att det inte skulle gå bra. Det finns en massa idioter, det lär man sig, och ibland önskar jag att jag var drygt 20 och hade all erfarenhet jag har idag, haha, då hade man ju varit livsfarlig. Och hade det som hände då hänt idag hade det varit en skillnad till, mannen hade fått känna på hur kampsport kan kännas. Hur han hade förklarat sin brutna tumme för sin familj hade inte varit mitt problem.