Pratade med en kompis igår som liksom jag har en lång karriär som flygvärdinna. Hon flyger deltid och jobbar resterande tid på marken och hon sa att det var så skönt att konstatera att hon faktiskt behärskade en massa saker och kunde massor förutom att jobba i kabinen.
Det är ett fascinerande konstaterande, men förvånande. Det är många kollegor som slutat nyligen och sökt nya utmaningar, och just detta ”dåliga självförtroende” och frågan ”vad kan jag egentligen” är typiskt och intressant. Kanske inte knutet bara till min bransch, det är kanske så generallt att man blir (för) trygg i det man gör om man gjort det länge, och baksidan blir att i takt med att tryggheten ökar på ena stället minskar komforten i annat?
Därför får man välja sitt sätt att se på sig. Man kan säga att man kan ingenting förutom att ha stor simultankapacitet, ha en vidsträckt människokännedom, vara extremt socialt kompetent, kunna släcka bränder, ge hjärt-lungräddning och kunna se till andras behov framför sina egna mm. Eller får man säga att man kan massor, och det fina i kråksången är att då kan man använda samma argument;)
Det finns en aspekt till, och det är att det KAN ha med kvinnligt/manligt att göra? Jag har sällan hört män uttrycka sig på samma sätt, antingen är de modigare, eller saknar de självinsikt, eller har de ett annat sätt att se på sig själv helt enkelt? Är vi kvinnor generellt drabbade av dåligt självförtroende i större grad? Vad i så fall beror det på?