Idag åkte jag till Klippan och överlämnade den lilla insamling vi har gjort till Maj-Britt, som drivit sin leksaksbutik i 68 år utan att haft semester.
Jag skrev på kortet:
”Vi läste om dig i tidningen Maj-Britt, och vi är många som har många goa minnen från din affär. Som tack för att du skänkt så många barn glädje gjorde vi en liten insamling som förhoppningsvis räcker till någon dags välförtjänt semester, och vill på detta sätt bidra till att det blir av. En tågbiljett för att hälsa på Hanna kanske?
Vill du hellre köpa blommor till köksbordet som ett bevis på vår uppskattning går det såklart också bra!
En stor kram från flera generationer Klippanbarn! Tack!”
Jag hoppas hon blev glad och så sa hon att jag skulle ”Hälsa och tacka”.
Sen pratade vi lite gamla minnen, jag köpte lite presenter till Tony (han har ett par specifika önskningar, och det är väl snart jul igen?) men när jag sträckte fram mitt kort och skulle betala sa Maj-Britt att hon inte tar kort.
Nä, det är klart. Jag sprang upp till bankomaten, och i Klippan är det nära till allt så det gjorde inget.
Jag gick och tittade en stund på avdelningen jag alltid var mest intresserad av som liten, den där alla fina dockor satt på en hylla varvat med gosedjur, och nedanför på ett klädsträck hängde alla fina dockklänningar på minihängare.
Det ser precis likadant ut idag, och jag hoppas hon hänger med några år till så jag hinner få barnbarn som jag kan få nöjet att handla till.
Maj-Britt har inga barn själv, men menar att tack vare leksaksaffären har hon lyckats hänga med och hålla sig ung genom alla möten med barn.
-Ja, och alla är väl glada dessutom när de kommer hit, undrade jag.
-Jo, men alla är inte glada när de går, de kanske inte fick köpa allt de ville ha, sa hon finurligt.
Nä, det kommer jag också ihåg, att tomten ibland hade glömt vissa av önskningarna från önskelistan.
Men det gjorde inget.
Nästa år hade Maj-Britt nya saker i skylten man gick och drömde om. Och skulle man önska nåt hon inte hade i skylten, så kunde man vara ganska säker på att hon hade det i nån låda bakom disken eller i källaren.
Hoppas Tony också blir glad för sin present förresten. Det var sista exemplaret av en ångmaskin i en solblekt kartong, och metatabletterna fanns just i en låda i disken.
Hon har koll på varenda pinal, härliga Maj-Britt!