Jag har svårt att förhålla mig

Jag tror inte jag är ensam om att befinna mig i ett känslokaos.
Det är som att allting runt mig blir så pyttigt och trivialt.
Jaha, där tog toapappret slut. ”Hallå, kan någon hämta en rulle till mig, tack?”.
För att vi kan.
För att vi har ett lager toapapper.
Eller inlägget jag skrev tidigare idag.
Ha kul på jobbet.
Jag har ett jobb. En inkomst. Hus. Mat i frysen. Fler skor än jag nånsin kommer använda. Handväskor i 16 olika modeller som till och med har namn som ”Vår-15″.
Vad ska jag känna? Tacksamhet?
Eller ger det bara dålig smak i munnen?

I flödet på Facebook läser jag om gåvor, välgärningar, uppmaningar och frågeställningar som likt en lärare med pekfingret i luften frågar ”Nå, har DU gjort din hemuppgift? Hur har du bidragit idag?”. Det är av välvillighet men jag känner samtidigt ett kryp i kroppen. Nej, jag vill inte redogöra. Nej, jag vill inte ha Gilla-tummar på Facebook av vännerna som graderar gärningarna eller gåvorna.
Just do it.
I det tysta.
Utan klappar på axeln, tummar eller applåder.
Det finns inte rätt och fel, bara olika sätt.

(bild från google bilder)

Några av oss har allt.
Alla våra behov är tillfredsställda, nerifrån trappan och upp.
Och så finns ändå ett överskott att använda till fritt valt arbete.
Luftgevärsskytte, dressyrridning, skogspromenader för att plocka svamp.
Eller kanske vi ska ge bort överskottet till välgörande ändamål för en kort eller längre tid?

Vi behöver inte berätta för varandra hur duktiga vi är, hur mycket vi ger eller vad vi ger.
Huvudsaken är att alla som har överskott av tid eller pengar, ger något.
Något vad som helst, till den som inte ens når upp till första trappsteget och kämpar för att överleva en dag till.