Det är inget att förneka, jag har gått upp en del sen jag fick diskbråcket och inte kan träna så hårt. Det är inte klädsamt och jag trivs inte, och borde såklart göra mer för att återta min gamla kropp än jag gör. Skadan begränsar mig, så är det, men jag tänker inte bli ett offer och skylla på det hela livet, det handlar om att hitta ut ur labyrinten och inte bara sitta på en bänk och vila.
Jag har själv tryckt in varenda extra kalori, och då är det min skyldighet att rätta till den lilla överträdelsen också. Det kan ingen annan göra till mig.
Idag läste jag om Katrin Zyto.. (vad heter hon?) och hennes uttalande om SATS-modellen som Katrin hade åsikt om. Modellens vikt passade inte Katrins smak, och det klargjorde hon på ett sätt på sin blogg som fick flera annonsörer att avsluta samarbetet.
Jag läste artikeln, och blev motvalls. Mitt resonemang blev detsamma som Anorexi/bulimiförbundet, att det är bättre att vara lite överviktig och frisk, än smal och sjuk.
(Som om det nu bara skulle finnas dessa två alternativ att välja mellan?)
Och efter att ha läst artikeln antog jag inställningen att jag var helt nöjd med min vikt, för vem vill vara smal och bitter? (Katrin är lite som Gunilla Persson och Anna Anka, hon exploateras i media lite som ett freak eftersom hon hela tiden uttalar sig provocerande utan att tänka först och får folk att få kanelbullen i vrångstrupen.)
Eller finns det eventuellt ett mellanting kanske? Som gör mig lite smalare men som gör att jag känner mig bättre? Lite rund och god men glad, om du fattar vad jag menar? Att inte leva asketiskt men ändå hejda sockerintaget? Den får jag fundera på!
Nu är det ju så att man faktiskt kan gå ner i vikt utan att röra på sej, allt handlar om kalori in – kalori ut. De bevisar alla våra medlemmar på Viktväktarna som sitter i rullstol eller på annat sätt har ett rörelsehinder. Jag med för den delen, det enda jag gör i motionsform är att gå en promenad med hunden, och jag går stadigt ner i vikt. Så kolla över ditt matintag och gör förändringar där.