Lyxfällan.
Programmet har rullat sedan 2006 och trots att jag vet precis hur upplägget funkar sitter jag klistrad och undrar ”hur ska det gå, hur ska det gå?”
Eller kanske inte riktigt.
Men nästan.
Jag blir engagerad av någon anledning, en blandning mellan irritation och fascination och kan inte sluta titta.
Varje gång hittar programledarna på något som bildligt får ett Liljeholmens att lysa upp för deltagaren, allt från att fylla bilen med pizzakartonger till att köra rally genom papperskartonger så pappret flyger åt alla håll. Eller kommer huvudpersonen hem till en tom lägenhet (det brukar ligga någon ensam kvarglömd sladd, troligen också en symbol) och tårarna sprutar hejdlöst. Siffrorna som beskriver den totala skulden skrivs alltid i megaformat och lyser genom vilken tv-skärm som helst. Priset för dumheten är att behöva sälja av sin lyxkonsumtion till vrakpriser, och programmet anlitar och instruerar företag som mot 15 sekunder i rampljuset (eller billig tv-reklam) ställer upp och erbjuder sina tjänster.
Och där hemma i sofforna sitter tittarna med kanske en aning förakt i blicken eftersom de såklart aldrig skulle försätta sig i en sådan ekonomisk situation. Alternativt ett stort mått empati och förståelse för att det kan vara väldigt knepigt det där med ekonomi. Eller ett mellanting där vi har oss själva som utgångspunkt, en förståelse för svårigheten att ibland få det att gå ihop samtidigt som konstaterandet ”…men sådär långt skulle jag ju aldrig låta det gå”.
I reklampausen (om man orkar sitta kvar) är det lämpligt nog företag som lånar ut pengar som köpt reklamplats, och det är ju såklart passande nu när vi tittare också ska utbildas i hur man prioriterar inköpen, eller hur?
I hur vi ska samla våra lån i hopbakslån och hur vi ska lägga kontanter i lådor märkta med veckonummer.
Är det inte just för att kontanterna försvunnit som vi förlorat greppet om pengars värde, tänker jag? Att det inte känns när plånboken blir tom?
Jag har ingen djupanalys av vad och varför, men jag kan berätta hur jag förhåller mig till mina inkomster och hur jag prioriterar. Jag badar inte i pengar men jag har jobbat ihop ett kapital och har gjort budget sen jag flyttade hemifrån för att ha kontroll och kunskap. Att veta hur stort utrymmet är för onödigheter och/eller ta ställning till i vilken ordning utgifterna ska prioriteras.
Vi har inga lån förutom bolån, vilket alltid varit ett mål att ha. Inga krediter för att köpa högtalare eller tv.
Sen förstår jag att det inte alltid är helt enkelt att nå det målet. Exempelvis när vi hade småbarn och jag jobbade deltid, och tvättmaskinen gick sönder samma månad som båda barnförsäkringarna skulle betalas. Vi hade också inbrott i bilen och självrisken var 3000. Försäkringspremierna var det avsatt till, men tvättmaskinen och inbrottet kom som en kalldusch. Så kan det också vara.
I såna fall kan jag absolut tycka att det är befogat att ta ett kort lån, det finns olika bolag, jag hittade till exempel detta: Flexlimit, som visserligen är dyrare än ett banklån men det är registrerat hos Finansinspektionen och följer Konsumentverkets riktlinjer.
Det billigaste är annars att gå till sin bank (jag har http://swedbank.se men alla storbanker har liknande villkor), och låna med bostaden som säkerhet om man har en villa eller bostadsrätt, och den inte redan är fullt belånad. Vi belånade huset med 100 000 extra och hade på reservkonto tills vi var på grön kvist på den tiden, och de pengarna var No- No att röra till annat än oförutsett. När vi sen hade jobbat och sparat ihop till reservkontot amorterade vi bara av det.
Men bor man i hyresrätt är den dörren stängd, och då kan det vara nödvändigt att titta efter andra tillfälliga lösningar.
Annars är mina 5 bästa tips att skapa en god hushållsekonomi:
1) Jobba
Allt går ut på det. Att tjäna sina pengar, betala sin skatt till välfärden, och försörja sig själv. I det här landet har vi dessutom schyssta lägstalöner till skillnad mot exempelvis USA där det kan krävas 2-3 jobb för att kunna ha det drägligt, om man inte är kvalificerad.
2) Gör och håll budget
Vad kostar nödvändigheterna per månad? Alltså kolumnerna längst till vänster på Lyxfällans budgettavla. Boende, mat, hygien och förbrukning, försäkringar. Först därefter kommer resten.
3) ”Kostar ingenting” = ”kostar massor”
En kaffe på macken. En hamburgare med pommes. En påse lösgodis. En tröja på rean. Black Friday och mellandagsrea. Energidryck. Ett paket cigaretter. En dunk vin. Chipsen till fredagsmyset. Ljuslyktorna på hempartyt. Allt det där som hamnar under Övrigt på budgettavlan.
Jag unnar mig en utekaffe ibland, vi kan äta gott och jag har gjort hundratals impulsköp som jag emellanåt ångrat.
MEN.
Jag har råd.
Och har jag inte råd, så köper jag inte.
En energidryck om dagen á 18:- blir drygt 6500:- per år. Det är inte värt det tycker jag.
Vad är njutningen och livskvaliteten värd i jämförelse, liksom.
Jag röker inte. Det har jag inte gjort sen 1981 där det fanns risk att börja, som många av mina vänner gjorde.
Låt oss räkna med 50:- per paket i dagens penningvärde för enkelhetens skull. 1400 i månaden i 37 år är över 600.000.
Med ränta på ränta och aktieuppgångar om hen istället satt in en 1000-lapp i månaden (motsvarande dagens penningvärde), det är otroligt mycket pengar som går upp i rök.
4) Ta inga blanco-lån eller sms-lån om det inte är absolut nödvändigt, och betala av dem ASAP i så fall.
5) Ha koll.
Man behöver inte vara civilekonom för att förstå räntor, avgifter, plus och minus. Alla som gått i skolan förstår innerst inne.
100% av 0 är 0.
Står det 0 eller minus på ett konto, så betyder det ”bör vänta med att uppgradera min mobil om det innebär en kostnad”, exempelvis.
Det är inte svårt om man inte gör det svårt.
Kanske är det varför Lyxfällan är så fascinerande. De är inga skådespelare utan riktiga människor som fläker ut sina tillkortakommanden på tv. I ett ämne som borde vara betydligt svårare att få deltagare till än det verkar vara.
Jag tänker också, hur många finns det som skulle behöva vara med som aldrig skulle utsätta sig för det?
Jag blir mörkrädd.