Nyåret 87-88, men även kommande nyår, -88-89, flög jag Paris-Dakar-rallyt.
Vi flög journalister och mekaniker ungefär en timmes flygresa per dag, för att de skulle vara framme vid delmålet när bilar och motorcyklar kom. Det var inget hårt jobb, vi hade mest fritid, även om den korta flygningen innebar en del fysiskt tungt arbete som att stuva bagage, last och passagerare på ett så säkerthetsmässigt bra sätt som det var möjligt. Svenska luftfartsmyndigheten hade absolut inte lämnat klartecken om man säger…
Jag och den andra värdinnan umgicks en hel del med grabbarna från det franska teamet Lécureuil, och vid ett av dessa tillfällen frågade grabbarna oss om vi kunde göra dem en tjänst. Det kunde vi väl, tänkte vi, och fick en lånad kamera i handen, och så bad de oss fotografera värsta konkurrentens hojjar på nära håll.
-De kommer såklart inte misstänka två svenska värdinnor att vara spioner, sa dom.
Vi tog kameran, och gick fnissande bort mot det konkurrerande teamets plats i bivacken och spelade för ändamålet lite extra blonda för att inte verka misstänkta. (Hallå, det är längesen, på den tiden kunde sånt funka faktiskt)
Sagt och gjort, vi försökte oss på att få de närbilder av motorcykelmotorerna vi fått anvisning om, men så lätt var det ju inte att bara gå fram och fotografera en motor. Vi fick ju för sakens skull be någon vara med på bilden för att det skulle verka autentiskt, så det lät mer:
-*fnissfniss* swedish stewardesses, can we take a picture please? SAY CHEESE…
Hur det gick?
Kort sagt var våra karriärer som spioner slut efter att filmen framkallats, tydligen var inte beställaren nöjd med resultatet.
På fransk-engelsk brytning förklarade de att de hade framkallat (just det, det var på analoga kamerans tid) en film med leende fiender med motorcyklar i bakgrunden. De hade uppskattat det omvända betydligt mer, sa dom.
Jag blev å andra sidan inte flygvärdinna för att ta bilder på motorer utan för att jag är så förbaskat bra på att servera kaffe när det skumpar. Och så är jag ju snygg också. Blinkblink.