Sjukhusvistelsen påverkade mig på många sätt.
Det påverkade på hur jag ser på mig själv, och det påverkade hur jag ser på medmänniskor, på personalen, på miljön, på logistiken, på vad skatten går till och hur det hänger ihop men ändå INTE hänger ihop.
För det första lärde jag mig om mig själv att jag hade orkat lite mer.
Jag borde gjort mer för min rumskamrat, jag borde suttit på hennes sängkant och pratat och jag borde tagit ansvar att vara en länk mellan henne och personalen.
Ja, jag var där för att jag var sjuk (annars blir man inte inlagd på sjukhus), men det fanns stunder när jag var trött och valde att sova istället för att ge mer. Trots att jag hade kunnat.
Lite mer av min tid till henne, lite mer kraft från mig till henne hade troligen gjort en stor skillnad för henne men gjorde ingen stor skillnad för mig.
Vi tar det från början.
När jag kom gående in på rummet med min droppställning hörde jag den äldre kvinnan i sängen bredvid säga i telefon:
– Nu får jag en rumskamrat, en snygg, lång kvinna!
Sen log hon mot mig och jag log tillbaka, och hennes kommentar fick mig att känna mig så väl till mods. Med starka magsmärtor, blek och rödgråten var inte ”snygg” det första jag tänkte på när jag gick förbi spegeln.
När hon pratat klart hälsade vi och småpratade en stund, men jag hade fått morfin och vet i ärlighetens namn inte riktigt om vad. Jag var lullig men förstod att hon opererats för cancer och nu hade ont i magen. Hon var relativt pigg, hon åt sin mat och hon skämtade med personalen. Hon kunde allas namn och hon berömde dem hela tiden och berättade för mig vilka fina människor det var.
Jag kunde bara hålla med. Jag har legat mycket på sjukhus i mitt liv, det är en utsatt situation, och man är helt beroende av andra människors välvilja och beslut. Jag hävdar att de absolut sämsta på bemötande jag träffat jobbar inom vården, men också de absolut bästa. De som är som änglar, med tålamod jag inte vet var det kommer ifrån och med ett hjärta stort som Småland.
Denna gången träffade jag så gott som uteslutande de sistnämnda. Och berättade också jag för dem hur duktiga jag tyckte de var. Fantastiska fina människor.
Dagarna efter hände något med min rumskamrat E.
Från sängen bredvid var det ganska enkelt att se vad.
E fick massor av tabletter, många gånger om dagen. En del var i pulverform och det smakade vad jag förstod pyton och hon hade svårt att få ner det.
Hon hade svårt att få ner frukosten den andra dagen, och också lunchen. Men tabletterna och pulvret fortsatte hon att ta, och så accelererade smärtorna.
Såklart.
Om man inte äter eller dricker något, utan bara sköljer ner 10 tabletter, så får även den kärnfriske ont i magen.
Hon ringde på personalen.
Som kom med ytterligare ett par Panodil…
Sen fick hon veta att hon skulle åka hem.
Hon suckade och pratade med en nästan vädjande röst, som ett barn som blir övergivet.
– Men jag har ju så ont…
Vet inte om personalen uppfattade detta som att hon var gnällig, men läkaren som kom in sa att han förstod att hon var orolig att åka hem, så hon skulle få en : Tada! Ångestdämpande tablett!
Dagen efter när hon fick in sin matbricka igen sa hon:
– Men neeej, jag kan inte äta det, det är alldeles för mycket. Och så suckade hon.
Det tog personalen fasta på och svarade:
-Ät inte då, glo ut det!
Hon förklarade för mig att en helt full mattallrik med löst mos och en kalkonschnitzel gjorde att hon hulkade. Hon kunde bara äta så lite, och att bara se all denna mat gjorde att hon inte kunde äta alls.
För dig och mig som är friska är det jätteenkelt. Man behöver inte äta upp. Smaka och lämna, är vad du orkar.
Men för henne var det avgörande om hon skulle kunna äta alls.
Brickan togs ut, helt orörd.
Ner i soporna, och statistiken för hur mycket mat som slängs ökade ytterligare några gram. Någon har planerat, tillagat, serverat, samlat in. Allt jobb förgäves.
Sen kräktes hon upp alla tabletter och hennes kvidande över magen var tortyr att lyssna på. Frustrationen över min maktlöshet just då visste inga gränser.
-Förlåt om jag stör dig, sa E.
– Nej, nej, nej, du stör inte alls, svarade jag. Jag önskar bara att det fanns något jag kunde göra för dig…
Sen blev jag utskriven.
Jag kunde inte sova.
Jag tänkte på lilla E.
En 88-årig dam som berättade för mig att hon egentligen helst ville dö eftersom hon inte orkade ha ont.
– Men så går det ju inte till, sa hon. De kan inte hjälpa mig att dö.
– Nä. Men vill du verkligen det egentligen, undrade jag.
– Jag skulle i och för sig vilja leva över jul. Jag vill träffa mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn en jul till.
– Eller två eller tre jular till kanske, sa jag.
– Bara jag inte hade så ont.
Från min sjuksäng hade jag en lösning, trots att jag var drogad. Eller kanske tack vare.
Det var inte så svårt.
Alla gjorde sitt jobb, men det saknades ett genomgående sunt förnuft.
Var det verkligen ingen av personalen som såg, att om E hade fått i sig maten hade hon kanske kunnat behålla medicinerna i kroppen?
Var det verkligen ingen av personalen som förstod att magontet snarare förstärktes än hjälptes av alla medicinerna på tom mage?
Är det verkligen samhällsekonomiskt att inte ha koll på det?
Fler händer i vården hjälper ju inte om de händerna gör mer av det de redan gör, det vill säga dela ut fler mediciner, om medicinerna kräks upp. Att någon hade suttit hos henne medan hon åt hade däremot varit en samhällsvinst. Om denne någon dessutom hade sett till att hon inte fick en portion för en skogsarbetare och förstått sambandet hade det varit samhällsekonomiskt. Det är väl inte svårt?
När hon kommer hem och inte har egen kraft att laga mat/ eller ta medicinerna, vad händer då?
Jag är frisk och stark vanligtvis.
Under vårdtillfället var jag inte så stark som jag önskat vara, men nu efter några dagar är jag bättre och bestämde mig att skriva ner och berätta om E.
Någon kommer reagera med att jag hänger ut både henne och personalen, men jag står för det. Det har ett gott syfte.
Jag vill formulera den frustration jag känner i ord.
Jag borde gjort mycket mer, det gör mig ont att jag inte gjorde det.
Men det gör mig ännu ondare, att detta var ett enda litet exempel på ett kardinalfel som förmodligen är genomgående inte bara i ett enskilt fall. Hur många personer har det som E? Om man räknar in vårdboende också, är det så att vi svälter ihjäl våra gamla?
Vi hör hela tiden att det handlar om resursbrist, men är det så enkelt?
Hur mycket resurser spolas i avloppet varje dag genom orörda matbrickor? Hur mycket tabletter kräks upp eller skrivs ut utan att intagas?
Finns det inget annat sätt att göra det på?
Min väninna berättade med anledning av min historia om sin äldre släkting, där läkaren kommit på efter tio år att hon fått dubbla mediciner av ett Parkinson-medel. Det visade dessutom sig vid närmare studier att hon faktiskt inte ens led av Parkinson och blev mycket bättre när hon slutade ta de dubbla doserna mot det.
Hur många såna fall finns det?