Har i snart 30 år arbetat med interkulturella relationer på ett eller annat sätt. Det började på turistbyrå, sen som reseledare och så flygvärdinna. Inom politiken satt jag också i fyra år i en styrgrupp för jämställdhet och mångfald (så här långt efteråt kan jag kanske tycka att det var en god tanke, men en onödig inrättning. Några få kommunala gräsrotspolitiker kan inte göra mycket i en grupp som spänner över ett så stort område som jämställdhet och mångfald).
Därför var det kanske ett naturligt steg att börja ta några högskolepoäng inom ämnet Interkulturell kommunikation. Det är inte lika svårt som det andra ämnena jag läst när det kommmer till kurslitteratur och begrepp, vi diskuterar och delger varandra erfarenheter, och vi är en mycket blandad grupp studenter med olika åldrar och ursprung.
Jag känner att jag suger i mig vad som sägs, både från vår lärare och mina kurskamrater, det är ofta gapskratt och dråpliga exempel. Igår till exempel pratade vi om sociolingvistik, och språkliga tabun. Läraren undrade om någon kunde ge ett exempel på ett språkligt tabu, och jag chansade genom att räcka upp handen:
-Hur mycket tjänar du Bo och hur ofta ligger du med din fru?
Han nickade, och skulle fortsätta när jag frågade:
-Nå?
För en sekund kom han av sig och skrattade och sa ”Var det en fråga?”.
I vår lilla diskussionsgrupp berättade en av kvinnorna, som kommer från Saigon, om när hon skulle lära svenska, och hade blivit rättad av sin svensklärare när hon sa ”Kan du ge mig pappret”, istället för ”Kan jag få pappret”. Intressant, jag har aldrig själv lagt märke till den lilla nyansskillnaden. Hur man uttrycker sig beror på sammanhanget och vem vi pratar med, och genom att studera lingvistiken blir man medveten om hur man ”ackomoderar”, dvs anpassar sig, efter situationen. Läraren sa i början av terminen att vi egentligen inte lär oss så mycket som vi inte redan kan eller gör, men det vi gör är att förklara varför vi gör det och hur evolutionen och globaliseringen påverkat oss. Och är man medveten om något kan man ju använda språket och kommunikationen strategiskt, vilket ju blir matnyttigt om jag utbildar mig till journalist…
Sen är det intressant med definitionerna också, i det som dagligt brus benämns rasism, främlingsfientlighet och främlingsrädsla. Det är tre skilda saker men blandas ofta ihop, där det sistnämnda är något egentligt ganska ”sunt” och till för att skydda oss. Att vara rädd för det främmande är inget konstigt, utan har med överlevnad i naturen att göra, och är lättare att förstå om man tänker på motsatsen. En skepsis mot det man inte känner till handlar om att prova sig fram helt enkelt.
Jag tänker på en situation i New York för några år sen, när jag inte var ett dugg främlingsrädd. Det var en trevlig familjefest nere vid piren, som jag såg det, och drog i min kollega för att dra med henne dit för en upplevelse av något extra. Hon tvekade och sa att det inte kändes ”safe”. Jag tyckte hon var lite mesig, herregud, det var mitt på dan och det var ju massor av poliser där. (Just det sambandet kanske jag inte lade märke till…). Vi gjorde en kompromiss, och jag sa att vi ju kunde fråga en av polismännen vad han rekommenderade. Han svarade på lite släpig amerikanska:
”Well…if I wasn’t on duty, I would never visit this area”.
En upplevelse fattigare, men det kanske jag ska vara tacksam för, det vet man ju aldrig. Ibland har man nytta av sin främlingsrädsla, men ibland kan den vara ett hinder. Det svåra är att avgöra när det är vilket, alla gånger.