Stod och lyssnade på den här artisten:
Vi kom rätt tidigt och hamnade långt fram, tillsammans med några av hans största fans i olika åldrar.
Några låtar in i konserten trängde sig ett gäng killar fram, knuffade bryskt undan alla i sin väg och ställde sig längst fram vid staketet. Det äldre par som stod där tittade ledset på varandra och gick därifrån, likaså två killar bredvid oss som i tid förstod att det inte var läge att komma med någon tillrättavisning, då hade de med all säkerhet blivit ”plockade” bakom scen eller i nån gränd vid senare anledning. De tittade också på varandra och gick därifrån medan tid var.
Insekterna, som såg ut som Anders Breivik-kopior, hoppade upp på varandras axlar, dansade vilt med armbågar och knytnävar i luften och tände varsin cigarett vars rök de blåste på två möjligen något förståndshandikappade tjejer som stod bredvid dem. Dessa reagerade dock helt skönt med att fullständigt glo med en blick som sa ”E du dum eller?”, vilket var befriande och vad alla andra tänkte, och verkade få grabbarna att för en sekund tappa fattningen.
De var helt uppenbart ute efter att någon, vem som helst, skulle ge tillbaka eller kommentera att de skulle lugna sig eller flytta sig för att i så fall hitta ett ansikte att sparka sönder. Ingen tvekan.
Ingen reagerade på det sättet, turligt nog. Alltså drog de snart vidare till nästa konsert där de kanske ”fick napp”, vad vet jag? Däremot fanns ingen i de första fem raderna som kunde njuta av Stråheds röst, utan alla tittade istället på varandra och gav varandra menande blickar.
Jag fällde visserligen en kommentar till Tony ”Jädrar vad han framför mig luktar mycket svett”, men hade såklart förnekat det om vederbörande råtta hade konfronterat mig. Jag stod också med armarna i kors och höjde den armbåge som var närmast råttjäveln närmast mig på ett sätt som gjorde att varje gång han backade mot mig fick han den mellan skulderbladen. ”Det är det närmaste sex han kommer ikväll, sa jag till Tony, så jag låter honom hållas”.
Nä. Man är inte kaxig och kan/ska inte vara kaxig. Det är inte värt priset. Men min morbida lust att trycka på hans luftstrupe med pekfingret eller nypa honom hårt på det tunna skinnet på lårets insida, var överhängande. Jag tänkte också tanken att fråga om jag fick ta ett foto på dem (”för att de var så snygga”) och sedan lägga ut bilden här och fråga deras mammor om de tyckte att de gjort ett bra jobb i sin uppfostran.
De krävde respekt, dessa fina svenska nationaldemokratiska (?) ungdomar. De fick dom också genom sitt skräckvälde där ingen vågade göra någonting.
Äckelungar. Jag önskar att jag vågat.