Det finns i stort sett ingenting lilla jag kan påverka i den stora omvärlden.
Jag vet ju det innerst inne, ändå tar jag mig an diskussioner och försöker hitta lösningar på problem som till och med världsmakterna bankar huvudet blodiga för.
Förr i tiden fick man en tidning på morgonen, tittade på nyheterna på kvällen och suckade runt middagsbordet. I den lilla världen var det mycket enkelt. Naturligtvis fanns det oändligt med information som inte fick plats i tidningen eller på nyheterna, så världsbilden begränsades av vad den lokale ansvarige utgivaren på tidningen och Rapport bestämde sig att visa.
Inflytandet bestod av att ha möjlighet att skicka in insändare undertecknat av signaturer som ”Arg skattebetalare” eller ”Vän av ordning”. Alternativt kunde man få en del inflytande i lokalpolitiken. (Speciellt om ”man” var Man, men det är ett sidospår).
Idag är alla skrivande skribenter, av olika kvalitet. Alla kan meddela sin åsikt precis överallt, på bloggar som här, på sociala medier som Facebook, Instagram och Twitter eller med rörlig bild i nutid som i Periscope. Det finns en likhet mot förr, fortfarande finns det oändligt med information som inte visas. Så trots att informationsflödet ökat mångfalt, så skapar vi fortfarande vår världsbild bara på det vi ser och får del av. Och av den bilden, så är det väldigt bräckligt. Det är mycket känslor och det är mycket fakta som ska bearbetas.
I detta universum är vi som personer väldigt, väldigt små.
Uppfattningen av oss själva är visserligen inte så, för i denna tid av möjligheter att synas och höras mer än runt köksbordet eller insändarsidan (JAAA! Jag blev publicerad!!! Redaktören valde mig!!!) så tror vi att vi är mer betydelsefulla än vi är.
Vi har ju lärt oss i skolan att tro på oss själva, stå på oss så ingen annan gör det, bli individualister som kan bli vad vi vill bara vi aldrig ger upp.
Så nu sitter jag här med gårdagens tidning och läser en artikel, på ekonomisidan.
Ett ämne jag kan för lite om för att kunna tycka om. Egentligen.
Jag läser om ”Välfyllda strejkkassor hos facken”.
Det står att de största facken sitter på ”minst 25 miljarder kronor i strejkkassor” och bredvid artikeln finns ett foto på Karl-Petter Thorwaldsson som är orförande i LO.
Från mitt köksbordsperspektiv tänker jag:
Hur många tält räcker 25 miljarder till i Grekland? I Afrika svälter 50 miljoner människor (hörde jag på nyheterna häromkvällen. 50 miljoner mäniskor svälter, ta in den siffran). I Sverige finns 25 miljarder avsatta till… strejk?
Konstaterar att alla är sig själv närmast.
Det är alltid nån annan som ska offra.
I julas rapporterade flera hur mycket julhandeln omsatte, och ställde det i relation till kostnaden för flyktingmottagandet. Ska vi inte göra detsamma nu fast med strejkkassorna? (Julhandeln ger ju i alla fall jobb och skatt till välfärden).
Äsch.
Jag kan inget om ekonomi.
Och inget om världspolitik som är värt att dela tankar kring.
Men skriva kan jag, och det gillar jag, så det gör jag.
Men tror inte för en sekund att det har betydelse i den stora världen.