Ingenting är viktigare

Det är många år sen jag var politiskt aktiv.
Barnen var små, 3 och 1, när jag engagerade mig, och jag vet precis vad det var som gjorde att jag valde som jag valde, den gången.
Det var familjepolitiken.
Samhällets minsta men ack så viktiga beståndsdel.

Idag hämtade vi vår son på flygplatsen, efter ett år som utbytesstudent. Jag grät av lycka att se honom igen.
Bara sen han slocknade vid 19-tiden helt utmattad efter många timmars vakenhet och lång flygresa, har jag varit och kikat in på honom genom glipan i dörren.
Bara för att se att han är där.
Han är hemma igen.
Familjen är fulltalig.

Idag fanns det ingenting som hade högre prioritet än att möta honom.
Vi skämtade när vi stod där med våra flaggor, att vi skulle skicka ett sms: ”Vi ses hemma ikväll, ta en buss hem och handla nåt att äta på vägen. Din syster träffar en kompis, pappa är och tränar och mamma är på möte med frimärksklubben. Kram. Vi ses!”

Men det var inget roligt skämt.
Ingenting var ju viktigare.
Inte bankräntan, inte jämställdheten, inte miljöfrågan.
Det var familjen, relationen, vi.

Jag ska nu gå ner och titta på honom en gång till, och höra hans djupa andetag.
Titta på hans långa väsen och vackra fridfulla ansikte och skänka en tanke av tacksamhet att allt gått bra.
Han är hemma igen.
Familjen är fulltalig.
Vi.
Kärlek i dess ursprungliga form.