Det händer att jag blundar, stänger av, inte orkar, inte vill.
Eller för att vara ärlig, det är oftast så. Det finns 1000 behjärtansvärda projekt, och det finns ännu fler områden där jag borde satsa pengar, tid eller energi.
Jag är inte bättre eller sämre än någon annan, men det är för mycket att ta in.
Det tar aldrig slut, barnen i Afrika som svälter, tiggarna som sträcker ut sina pappkoppar, hemlöshet, djurens levnadsvillkor, klimatfrågan, sexturism, Ukraina, hedersvåld, jordskred med hundratals döda.
Jag känner mig liten och betydelselös, och då stänger jag av. Låter mig inte bli berörd.
Eller, fast, kanske, inte till 100% ändå.
Det händer något som gör att engagemangslågan tänds, tex ett möte med en tjej som varit utsatt för hedersvåld. Lågan i hjärtat tänds och mitt inre säger ”jag måste göra något”.
Eller idiotin med att importera kött från djur som haft vedervärdiga levnadsvillkor och slaktvillkor, som kanske halal-eller koscherslaktats utan bedövning. Eller pälsindustrin, helt ärligt, vem kan motivera ett plagg gjort av päls av ett vilt djur uppfött på ett nät i en bur?
Det senaste jag blev påverkad av är ett projekt som heter Forlife.
Flera av grundarnas familjemedlemmar drabbades av cancer och deras låga tändes att göra något. De startade ett projekt där allt överskott går till cancerforskning, och säljer tex barnarmband med förälderns mobilnummer eller annan text, se hemsidan: www.forlife.nu</a
Det går inte att gradera engagemang.
Alla ämnen berör ju inte lika mycket även om man önskar att det var så, men man får välja ut något eller några, och vara nöjd.
Möter man en brinnande förespråkare för tex HBTQ-frågor är det underbart, men om min hjärtefråga är motståndet mot pälsdjursuppfödningen, är det lika bra.
Det finns fanatiker inom alla områden som kan ge intrycket att det går att gradera engagemang, men jag påstår att det inte är så. En eld kan brinna olika kraftigt, men så länge det brinner är det toppen.
Det är när eldar slocknar det blir kallt.