Min 77-åriga mamma ringde igår och sa:
-Jag har haft inbrott.
Jag föreställde mig huset i kaos och glassplitter, och inom mig tilltog en ilska som innehöll diverse förslag på vad jag hade velat göra med tjuven.
Min bror och poliserna kom samtidigt, och tillsammans gick vi runt i huset för att försöka bringa klarhet i vad som var borta och hur han/dom tagit sig in.
– Det syns att det är ett proffs, sa polisen. Han har vetat precis vad han vill ha.
Skåp och lådor i hela huset var öppnade, men i sovrummet var det absolut kaos. Varenda låda med allt från strumpor och underkläder var utrivet på golvet liksom det smyckeskrin som mamma förvarade i sovrumsgarderoben. Till stor glädje saknades dock nästan ingenting förutom några halsband, armband och örhänge utan större värde. Det arvegods av värde hon har ligger i bankfack.
Nycklarna till dörrarna var uttagna och gömda, så tjuven kunde inte ta sig ut än genom samma fönsterväg han kom in.
När jag gick omkring i röran blev jag aningen skadeglad över hur besviken han måste känna sig trots allt, tänk allt det jobbet för trots allt så pass liten utdelning.
Sen tänkte jag också att precis som vid en flygolycka, så kan man lära sig något att ta med sig för att skydda sig mot att liknande saker händer igen.
Han visade ju tydligt, som proffs, var han lade krut att vara noggrann.
Sovrummet.
Det är alltså där man INTE ska förvara sina smycken. (Var har jag mina? *host* måste flytta dem till annan plats, även om inte heller de har stort värde i pengar, men affektionsvärdet är stort)
Vilka ingångar är de troligaste någon som vill in utan att ringa på dörren, använder?
Baksidan, insynsskyddat.
Hur ser det ut där, ska några buskar klippas ner, rörelsedetektor sättas upp?
Mamma var cool, hon tog det bättre än jag skulle gjort.
Hon blev väskryckt för några år sen, en annan gång hoppade en missbrukare in i baksätet just när hon skulle köra från en parkering.
– Så jag kommer över det här också, sa hon.
Poliserna som kom var riktigt proffsiga och empatiska. De tog sig tid att lyssna på mamma, det var otroligt värdefullt. Jag kan ha sagt det förr, men det där med bemötande betyder något, det gör det.
Polisen kallade tjuven ”han”. Alternativt ”dom”.
Inte ”hen” eller ”hon”.
Det kanske är fördomsfullt, men tanken slog mig aldrig att det var en kvinna som gjorde det.
Det är också en reflektion.