”Vad gör du om fem år?”
Vad är det för en fråga, och varför förväntas man egentligen svara på den? Om man alltid vid alla tillfällen alltid bara gjort det man planerat och hade i pipeline hade väl livet egentligen varit rätt trist, om sanningen ska fram? Det är fint att sätta mål för sig själv, men livets alla småstigar är för detaljrika för att ens fantasi ska räcka till, i fantasin ryms bara motorvägarna, och håller man sig till dem med smalt fokus missar man alldeles för mycket av sevärdheterna på vägen. Det är min livsfilosofi.
Ändå svarade jag på den där frågan för ungefär fem år sen, och då svarade jag att jag hade utbildat mig inom journalistik men att jag flög fortfarande. Och imorgon börjar en del av den nya resan, för imorgon börjar jag läsa journalistik och det pirrar mer i magen är jag hade föreställt mig. Nu är det allvar. På riktigt. Hardcore. Allt annat jag läst känns som en transportsträcka till det här, för att kunna göra det här bra och per automatik genom de tidigare tentorna och erfarenheten vara en av de bästa. Hur det blir med den saken visar sig.
Jag kommer möta fler som har exakt samma intresse som jag av ord och att utforska hur man kan skriva på olika sätt för att beröra, men jag kommer också möta klasskamrater som är mycket yngre och vars största drivkraft kanske är att jobba i Afghanistan eller som programledare på nåt lekprogram på TV?
Jag är spänd av förväntan, men också drop-dead-nervous. Tänk om jag inte lyckas? Jag vill ju så förbenat gärna lyckas, mer nu än nånsin, i en bransch där det redan finns tusentals otroligt välutbildade skickliga journalister, många arbetslösa trots sin enorma erfarenhet och trots att de är 35 och har massor av år framför sig. Som pratar flera språk och dessutom är statsvetare. Eller nåt. I den branschen vill jag vara, som 48-årig under utbildning. Hm. Är det smart?
Fanns det nån mening med att jag inte redan för 5 år sen gjorde det här? Finns det nån mening om man tittar i backspegeln i framtiden med att jag gör det här först nu och inte när jag var 20? Jag är så tacksam för mitt flygjobb och har fått uppleva fantastiska år jag inte hade velat ha ogjorda, och kanske är det mitt livskall även efter den här utbildningen, man vet inte. Men just nu börjar något nytt , okänt. Den bästa metafor jag kan komma på är att jag just nu håller en oläst bok i handen. Jag har brutit upp pärmen och hört knaket, och så bläddrar jag snabbt genom sidorna med tummen, tillräckligt snabbt att inte hinna se mer än en svart/grå suddig bild av något som ser ut som bokstäver huller om buller. Nu ska jag lägga ihop boken igen, stryka kärleksfullt med handen över framsidan och sakta vända upp första sidan. Där står det Inledning.
Imorgon börjar texten som följer ge en mening och inte bara vara bokstäver huller om buller.