Idol: Lill-Babs

En kopp kaffe, en macka och en tallrik yoghurt på en bricka, inlindad i filten framför TV´n en ledig söndag, det känns så lyxigt. Lill-Babs var gäst, och Lill-Babs har alltid varit en person som alltid funnits men som på nåt sätt alltid varit ”omodern” eftersom hon är mina föräldrars generation. Bara att tänka tanken att säga att man gillade Lill-Babs på 70-talet får mig att skratta, ungefär som att killen på bussen i byxor med häng och piercingar i hela huvet skulle svara ”Lasse Stefanz” på frågan vilka som är hans favoritband.

Sedan hennes medverkan i Stjäronorna på Slottet har jag bytt ut min tidigare åsikt, jag känner hennes värme stråla genom tv-rutan när jag hör henne berätta. Dessutom känner jag igen mig i mycket av vad hon säger, och något av det påvekar mitt innersta.
Hon pratade tex om att skämma bort och att det är härligt. Lill-Babs bryr sig inte om att det kom ett nytt ord som kallas Curling, och jag blir glad ända in i magen av att höra att hon tycker det är fint att skämma bort och göra andra glada. I min generation ska man inte skämma bort barn, man ska inte ge för mycket julklappar, man ska inte köra dem hit och dit för att då ”lär de sig aldrig” och så vidare. Och om man ändå gör det, går upp mitt i natten för att de ska slippa åka buss när de varit ute eller gå 4 km hem för att bussarna slutat gå, så blir de bortskämda. Att de säger ”Tusen tack för att du hämtade pappa, vad snällt” för mig betyder motsatsen, men det är något man lär sig skilja på: att ta för givet eller att uppskatta.

Kristin tog också upp det som benämns dåligt självförtroende eller rentav dålig självkänsla, att Lill-Babs sällan eller aldrig kan erkänna att hon gjort något bra, att hon slår mer på sig själv än klappar sin egen axel. Det kan jag också känna igen mig i. För mig handlar det om självgodhet, och visst ska man vara snäll mot sig själv och kunna känna stolthet över vem man är och vad man presterar som blir bra, men sen 90-talet (årtiondet då jag formades som vuxen) fylldes boktopplistorna av böcker som handlade om att höja sig själv till skyarna oavsett, självkritik var ett skällsord och självinsikt var oförståeligt i vokabulären. Det var då jag började arbeta politiskt med en massa människor som var så fulla av självförtroende så det räckte och blev över. (Det fanns och finns många otroligt duktiga personer som har mycket engagemang, men också en del som inte på långa vägar är så stora i hatten som de själv uppfattar sig). Jag blev övermätt på alla (inte bara inom politiken) som klappade sina egna axlar oftare än var som var nödvändigt och som satte sig ett pinnhål över och tittade ner på andra som ännu inte insett deras förträfflighet. (Tänk dig TV-bilden av en kombination av Anna Anka och Gunilla Persson, så förstår du vad jag menar).

Lill-Babs uttrycker det som att den hon är och det hon presterar är ”hon själv”, dvs behöver ingen extraordinär uppmärksamhet, och det är den grundtanken jag tycker är fin. Hon tycker inte att det hon är och åstadkommer skiljer sig från det andra är och åstadkommer. Att vara artist är en proffession, men det finns andra som gör fantastiska insatser och är fantastiska människor som inte uppmärksammas medialt fast finns och verkar ändå. Hon är en stor förebild och det ska uppmärksammas, men förebilden är hon för att hon inte själv har behovet att berätta hur fantastisk hon själv tycker hon är, hoppas ni förstår vad jag menar.

Själv gör jag motsatt till vad man ”bör” idag, man ska ju fokusera på vad som är positivt och tycka att man själv är bra som man är. Fast idag gör jag tvärtom, jag I-lands-retar mig på mig själv att jag inte tränat mer fast jag bestämde mig för det för en vecka sen, att jag fortfarande inte har gjort klart andra upplagan av boken och att det fortfarande är kaos i källaren för att jag undviker att ta tag i det. Jag vet att jag ska fokusera på det jag HAR gjort, var ute och gick en timme igår och gjorde bokföringen klar, men det förändrar inte det ogjorda ett dugg.

Får väl ta fram ”Så ska du tänka”-boken igen från den dammiga bokhyllan (när har jag lust att damma där?) och slå upp sidan 1 och se om det hjälper mig. Annars tittar jag på Play och tar en kopp kaffe till och låter Lill-Babs inspirera mig en gång till;)