Självömkan är inte attraktivt.
Speciellt inte när man inte har något som helst att gnälla för, i ett större perspektiv.
Å andra sidan tror jag det kan vara sunt att pysa, om det är något som skaver.
Den här veckan har jag hittills tränat 5 gånger, sen i måndags. Jag har ett pass till idag och jag har simning imorgon, så det blir 7 pass på 5 dagar. Ungefär som en elitidrottare alltså. Fast jag ser definitivt inte ut som en sån.
Jag går istället upp i vikt, eftersom jag tröstäter. Jag är beroende av dopamin-hormonet, men kan aldrig få nog. Träning och socker ger samma tillfredsställelse, men det träningen ger är inte tillräckligt.
Idag ska jag också skrivas ut från programmet jag går på, och nu ska jag flyga på egna vingar. Jag har fått de smärtblockader jag skulle ha, fått kostråd, massage, träningar, behandlingar och psykologbesök. Nu ska jag vara rustad att fortsätta rehabträningen på egen hand.
Det känns inte så.
Jag känner mig mest stressad över att jag fortfarande har så ont. Visst är det bättre, men inte bra. Vad krävs för att bli bra? Ännu mer tålamod? Ännu mer träning? Acceptans att det inte blir bra nånsin?
I andra sammanhang gäller handling-konsekvens, till exempel om du pluggar hårt brukar det ge resultat i ett bättre betyg än om du inte gör det. Om du tränar mycket på att spela gitarr blir du en duktigare gitarrist än den som aldrig tränar.
Men här ser jag inte resultat så klart, jag tränar plikttroget men smärtan är kvar och jag har svårt vissa morgnar att ta mig ur sängen. Då knackar jag mig på pannbenet och tar på träningskläderna och beger mig till träningen. Möter motstånd med vilja. Och så känns det bättre för en stund.
Idag är pannbenet inte så tjockt. Jag har tappat motivationen. Vad jag än gör får jag inte det resultat jag önskar.
Tycker jag.
Mina tränare, behandlare och sjukgymnast ser skillnad och säger att det är lång rehabilitering, kanske ett år snarare än 3 månader. TÅLAMOD! säger de.
Inte min starkaste gren.