De senaste åren har jag befunnit mig i nya sammanhang regelbundet på olika utbildningar i nya konstellationer av klasskamrater.
På flyget befann jag mig visserligen i nya sammanhang varje flygning eftersom vi byter besättning hela tiden, men det blir i sig en trygghet och en känd tillvaro.
”Så gör vi här”. Normen vi människor anpassar oss till ganska enkelt. Det kulturella raster vi smälter in i helt omedvetet.
Det är först när vanor bryts och jag befinner sig i nya sammanhang som jag lagt märke till hur tryggheten rubbats och mina reaktioner på allt det nya jag tvingats ta in.
Att utvärdera. Konfrontera. Stå till svars inför mig själv.
Jag började ledarskapskursen igår.
Det var fantastiskt kul, jag träffade ett rum fullt av kvinnliga företagare och en härlig handledare, och trots att huvudet kändes som det skulle börja pysa av all ny kunskap igår kände jag mig så tillfreds.
Redan på förmidagen fick jag en omvälvande aha-upplevelse angående den teori vi gick igenom, och vid lunch sa jag: ”det är redan värt pengarna”.
I veckan satt jag och pluggade hela dan och på seneftermiddagen tog jag en paus. Slängde mig i soffan och slötittade på TV, och där var ett program med DrPhil.
Han behandlade ett ämne han kallade ”Varför-frågor”.
Jag fastnade vid programmet och analyserade mig själv om jag också svarade på Varför-frågor på samma sätt.
En varför-fråga kan vara:
-Varför gifte du dig med honom?
-Varför tränar du inte regelbundet?
-Varför tycker du inte om den personen?
Svaren på varför-frågorna är ofta detsamma, därför att vi har övat in dem. Vi har sagt samma sak som svar utan att kritiskt granska svaret typ ”jag har inte tid att träna”. Det är ingen sanning, men ett svar vi nöjer oss med för att slippa konfrontera det egentliga svaret på ”varför”.
Igår konfronterade jag några av mina livssanningar och blev förvånad över svaren.
Teorin innehöll några övningar där vi skulle rannsaka oss själv (det handlade dock inte om antal träningstillfällen per vecka, utan om mentalt tillstånd).
När jag svart på vitt såg de senaste åren och den nuvarande situationen, förstod jag att jag är ute på en resa i min personliga utveckling.
Det går inte att ta ett steg tillbaka och låta allt vara som vanligt igen, jag har lämnat en trygghet och befinner mig i nya sammanhang och vad det skapar är en annan Anette.
Den Anette kan skapa en ny trygghets-och nöjdhetsbas, men just nu vaggar jag mellan olika rum av undran över till exempel ”vad jag ska bli när jag blir stor”.
Det är skrämmande och samtidigt väldigt härligt och pirrigt.
Rädsla blandat med förtjusning, som när man hänger upp och ner i Balder på Liseberg.
Jag fyllde 49 i måndags.
Borde vara fullvuxen och veta exakt hur sista tredjedelen av livet är formad.
Men jag har ingen aning.
Fast det har i och för sig ingen annan heller.
Vi lever ju alla dag för dag eller hur.