Jag vet inte hur det började en gång, vårt gemensamma intresse för hus.
Hus är lite som människor, det kan ha en oattraktiv utsida men vara fantastiska på insidan. Eller tvärtom. Och hus har också själ, vilken inte syns på bilderna på hemnet.
När vi hade tittat på vårt första hus kändes det som ”det är nu eller aldrig, ett sånt här hus blir bara till salu en gång”. Så var det kanske, just det huset gick oss förbi, men onekligen fanns det många fler hus till salu med potential. Och det var heller inte svårt att uttala orden ”nej tack, det var inte rätt”. Man kom på vilka områden man prioriterade, vad som var viktigt och vad som var lockbeten. Hur högt på listan var en öppen spis? Badkar? Uteplats? Kökets inredning?
Inget hus hade allt. Om läget var rätt kanske renoveringsbehovet var för stort, eller var inredningen i perfekt skick, men totalt fel stil med rosa kakel eller heltäckningsmattor. Eller vad det nu var som inte kändes bra.
Samma sak med fritidshus, där många hus luktade apa och gammal fukt. Eller var ägarna så förtjusta i sitt sommarparadis att det lade in lite emotionella känslor i prislappen, vilket de skulle sälja för att de inte orkade med trädgården.
Många stories har man hört om säljarna, och en jag verkligen kommer ihåg som jag tyckte synd om var en kvinna som blivit övergiven av sin man. Hon ville inte flytta, och på visningen var hon hemma och gick omkring i morgonrock. Diskbänken var full av gammal disk och kattlådan stank av kattskit, och hon gjorde allt för att visa att vi spekulanter inte var välkomna. Nä, det var inte rätt hus.
Sedan vi köpte det här huset vi bor i nu, 1994, har vi tittat på ett par-tre hus för att möjligen byta upp oss. Inte för att vi behöver, men ibland dyker det upp läge där även faktorn ”investering” blommar upp. Idag var en sån dag.
Tony hade hittat ett hus på nätet med fantastiskt läge, och vi bestämde oss att kolla lite. Utan förpliktelser åkte vi på en privat visning, och visst var huset underbart på många sätt. Renoveringsbehov och slitet här och var, men totalt sett jättefint. Med ett undantag, som kommer vara anledningen att vi inte går vidare.
Jag är känslig för stämningar, vibbar och energier, och när jag kom in i huset blev jag tröttare, tröttare och tröttare. Ju mer jag såg och för varje rum jag gick in i kände jag mig äldre och äldre. Det var som att all energi sögs ur min kropp, det låg så mycket ledsamheter i väggarna.
Och jag hade aldrig kunnat bo i ett hus som det, utan att i så fall riva ut rubbet och ”börja om”. Men det går ju inte, man kan inte riva ett funktionellt hus och sätta upp nya väggar för att de gamla ”råkar prata med mig”.
Jag har varit med om känslan förr i vissa hus (ibland hos kompisar) och det retar mig på ett sätt att jag är så känslig för det, men det går inte att nonchalera.
Jag kommer ihåg att jag sa till förra ägaren av det här huset när jag var här på andra visningen ”oj, vilket snällt hus det här är”, och hon log och sa att hon visste precis vad jag menade.
Så jag tror minsann jag stannar här ett tag till. Det kommer fler hus till salu, och ska vi nån gång flytta så vet vi när det är meningen.