Jag satte mig ner sent igår kväll totalt utmattad efter veckans tempo i överväxel.
Mascaran, en ganska billig sort av dålig kvalitet, höll sig på fransarna fram till vid 16-tiden. Vid 22 hade det mesta flyttat sig till huden under ögonfransarna förutom lite som satt på ögonlocken.
Det var detta ansikte Tony tittade på, som sa:
– Jag är så lycklig just nu.
Möten är fantastiskt men tar också energi. Speciellt nya möten eftersom man anstränger sig trots allt lite grand att göra ett gott första intryck.
I tisdags träffade jag min nya klass som jag ska gå redigering med, i onsdags en ny klass till, som jag ska gå reportageskrivning med, och i gårkväll viktminskningsgruppen.
Presentationen av mig själv dag 2 kändes lite som jag började bli senildement ”har jag inte redan sagt detta en gång”?
Ett annat häftigt möte var vid busshållplatsen på Arlanda. Jag frågade en kille (eller ”man” kanske det heter när nån är över 25?) om var bussen till Märsta gick eftersom busshållplatsen uppenbart flyttat sen jag var där senast.
Vi följdes åt på bussen och han berättade att han var doktorand i historia och skriver på en avhandling sen 15 år tillbaka, om ”Örlogsstaden Karlskrona”. Han berättade en massa spännande saker och det visade sig dessutom att han bor inte långt från där vi har sommarhus.
Ett kort vardagsmöte, men vilken energi det ger.
5.30 ringde klockan igen igår, och klockan 7 var jag på plats i Ljungbyhed för att hålla föredrag.
Fler möten, fler skratt. Men ett stort fokus och vara vaken för stämningar och hålla koll på klockan.
Det kommer med erfarenheten att kunna vara flexibel inom programmet, att låta något avsnitt ta längre tid och korta annat, men vissa huvudbitar går inte att hoppa över om den röda tråden ska hållas.
Och där kommer klockan in, då måste jag avbryta någon som berättar något, även om det är intressant. Det är viktigt att inte personen känner sig avbruten, det ska kännas välkommet att våga prata i gruppen och bidragen är det som gör det extra bra. Det är ett avvägande, man försöker hitta ”bryggor” och tar ämnet vidare. Det funkade. 2 minuter sena till lunchen är på tid.
Jag tvättade bort de sista resterna av mascaran, borstade tänderna och kröp ner mellan lakanen.
Hann inte ens avsluta ordet ”god natt” innan jag försvann i drömmarnas land.
Skulle idag varit och gjort reportage men fotografen blev uppbokad på annat som var viktigare.
En bonusdag är egentligen precis vad jag behöver.
Helt mascaralös.