Jag har inte svårt att sätta mig in i flygrädda passagerares situation. Jag har det nämligen på samma sätt när det kommer till tandläkare.
Hjärtat slår hårdare bara av tanken att jag ska dit.
Idag måste jag dit.
Jag slog ut min framtand när jag var liten i en cykelolycka, och den händelsen har på nåt sätt satt sig i huvudet och ger fortfarande fysiska symtom nu drygt 40 år senare. Visserligen fick jag hjälp i och med den KBT-behandling jag gick igenom, det är inte panik längre. Men ändå ställer hjärnan in sig på ”flykt” och jag hade hoppats att det skulle gå över av sig självt istället för att hänga på helgjourtandläkarens lås.
Min tandläkare jag haft i 30 år gick i pension innan jul. Hittade en annan som också verkar väldigt förstående och har stort tålamod med mig.
Hon kan inte idag, hon har inga tider, så jag har fått tid hos en manlig jour-tandläkare en dryg halvtimme härifrån med bil.
Jag hade föredragit att gå hos en kvinnlig tandläkare (det har också en psykologisk förklaring), men nu får jag bita ihop (nä, det kanske jag inte ska göra när jag tänker efter) och skärpa mig.
Om jag blir av med det onda planerar jag att gå till jobbet i eftermiddag.
Om jag inte blir av med det onda får jag gå på tyngre smärtlindring så jag åtminstone kan sova.
Hur kan en så liten kroppsdel som en tand göra så in i benet ont?