Hur är det?

– Hur är det?
– Bra! Själv?

Det är så vi börjar samtal och det är så samtal ska börja.
”Ska?” kanske du tänker om mitt ordval.
”Får man inte säga vad man vill, ska man inte vara ärlig och berätta hur man EGENTLIGEN mår? Så ytlig vill inte jag vara!”

Tänk dig då , när du springer på barnets kompis pappa i affären en fredagseftermiddag, och han säger:
-Nämen HÄÄÄJ, hur är det?
– Tackar som frågar, jo du vet jag har fått problem med hemorrojder och det kliar som satan. Ja förresten, så dog min mosters hamster i morse också och då ringde hon och gnällde och du vet vi har ingen bra relation hon och jag. Själv då?

Träffar man en nära vän kan man eventuellt gå rätt på hemorrojder och döda hamstrar utan att passera Gå. En person med fingertoppskänsla känner av om det passar.

Vi föreställer oss situationen i affären igen, du är stressad och ska hinna handla innan förskolan stänger. Där möter du en gammal kompis som på frågan ”Hur är det” svarar:
– Jag har just fått besked om att jag har cancer i levern och begränsad tid kvar.”
Då säger man inte:
– Jättetråkigt hörrödu, men jag står lite tajt till, kan vi höras i slutet av nästa vecka?”.

Det som vi kallar fingerspitzgefühl är inget man lär sig i skolan. I bästa fall lär man sig genom erfarenhet på livets resa. Å andra sidan dräller det av människor som aldrig lärt sig, och aldrig kommer lära sig utan dundrar på utan hänsyn till mottagarens respons eller situation.

När människor runt mig de senaste månaderna frågat mig hur det är, så har jag svarat ”Lite ont i ryggen, annars är det bra”.
Då kan personen OM den har tid, OM den är intresserad, OM det är en person jag känner mer personligt välja. Ställa frågor eller fortsätta socialpratet. Och jag kan, beroende på vem det är, tid, plats och situation välja att vara ärlig, detaljerad, generalisera eller prata om vädret. Och båda delar är precis lika bra.

PS. Jag är nere i skorna. Har väldigt ont och är vaken flera timmar varje natt eftersom det gör ont varje gång jag vänder mig.
När jag är igång och rör mig känns det mindre, vilket gör att de som ser mig på gymmet eller på powerwalk inte kan se att jag timmarna senare inte kan resa mig ur stolen.
Jag hjälpte en passagerare med handbagage för ett år sen och vred ryggen olyckligt. Sen dess har jag haft ont, och ingen har riktigt utrett varför. En läkare ville att jag skulle prata med en kurator och skrev ut sömntabletter, en annan sa ”träna hårdare styrketräning och ta mer smärtlindring”. Så då gjorde jag det.
När jag väl tjatat mig till en MR visade det sig att det är ett ”Relativt stort diskbråck”. Tillbaka hos läkaren fick jag höra att jag skulle kommit för ett halvår sen. (Det var då jag var där och fick rådet att träna hårdare styrketräning.)
Nu ligger det i mina händer att träna pilates och sjukgymnastik i tre veckor och visa förbättring, annars ska jag ta ställning till om jag vill opereras eller inte. En av 4 blir ”besviken” av steloperation, som läkaren uttryckte det. Tänk om jag är de där 25% som blir besviken?

Därför är jag lite nere just nu.
Men det skulle jag såklart inte berättat en fredagseftermiddag i affären.