Vi har haft några dagars semester, för första gången så länge utan att barnen var med.
Det är lite konstigt det där, att vara förälder 24-7-365, och sen plötsligt är man vid tidpunkten man lagt all sin vakna tid på att förbereda dem för: att vara vuxna och ta eget ansvar. Alla de tidiga morgnarna med Morgonbolibompa när man bara önskade att de skulle bli tonåringar och vilja sova, alla påklädningar och passande så de inte skadar sig, allt det där som när man är uppe i det känns nästan övermäktigt ibland. Men så en dag står de där, lika långa eller längre än en själv och säger att de inte har lust att fira semester med oss. Åka till en stuga i skärgården, njae. Kompistid och sommarjobb går före. Och det är väl precis så det ska vara.
Ändå satt vi och tittade på den gamla gungställningen vi köpte för många år sen, som fortfarande står i trädgården och längtar efter att bli använd.
”Vi får kanske barnbarn en dag” sa Tony.
(Då investerar vi i en ny, det dröjer förhoppningsvis några år till och får man barnbarn vill man inte att de ska riskera gunga på en rostig gammal gunga, då får vi väl investera i en ny).
Vi klarade det riktigt bra, det där att tillbringa tid utan barn. Vi hade kul och kom på att vi trivs väldigt bra att tillbringa tid ihop. Sånt har man ju läst om annars, att par med vuxna barn inte har så mycket gemensamt när barnen växt upp.
Till exempel bestämde vi att äta en bit mat på Sturkö Camping. (God mat och vansinnigt trevlig personal, jobbar du i servicebranschen så åk dit på studiebesök, det är precis så proffs jobbar för att få gästerna att må bra! Småpratar, skämtar lite, stannar upp en stund och man känner sig hemma direkt trots att vi inte är kända ansikten där).
Efter maten spelade ett par grabbar lite covers, och vi var egentligen klara och frös och skulle gå när de brände av en bugglåt, ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske…”.
Den går fort som attan, men en liten uppstartare efter en trerätters kunde väl inte vara fel?
”Jag dansar bara om det är fler som dansar” sa jag.
”Visst” sa Tony, och drog mig upp på dansbanan när vi såg två andra par som fattade tag i varandra.
I bilen på väg hem gjorde vi en självrannsakande analys av hur vår dans till ”Säg inte nej” och ”34:an” hade gått. För det första skrattade vi så vi knappt fick luft när vi kunde se vår dans med andras ögon, vilken vår danslärare troligen hade kommenterat med ”ni tog lite stora steg för det snabba tempot”. Vi svängde runt som frustande lokomotiv, och det var ren tur at vi inte dansade in i de andra två paren vilka möjligen hade ådragit sig svåra skador i fallen.
Vi glömde dessutom andas, och jag kände att det var ytterst nära att jag behövde kräkas. Kladdkakan åkte hiss och Tony blev så andfådd så han stannade vid räcket flera gånger bara för att hämta andan, vi fick en medlidsam blick från den ena musikern som sa ”det är okej, man kan lämna dansgolvet om man inte har kondis tillräckligt för två låtar”.
Men nädå, när ”Säg inte nej” tog slut och dansens bugglåt nummer två satte igång räckte det med introt för att jag skulle känna att det var samma tempo även i denna låt. Nynna till ”34:an” och räkna taktslagen per minut och sätt sen danssteg till den. Ihop med en partner. Som ska föra dig så de vet vilket steg du ska ta nästa gång. Och snurra. Och snurra. Och snurra.
Vi hade ju kunnat lämna, men skam den som ger sig, vi tog nästa dans också för att blotta den dåliga konditionen en gång till, en total förnedring när vi fick stanna och vila tre gånger innan vi var halvvägs. Det gick inte, vi drog oss mot trappan innan låtens sista vers spelades och hade vi haft den minsta självinsikt hade vi bara dansat en låt och efter det låtsats att vricka foten till exempel, och bara köttat de första tre minuterna men struntat i de andra.
Nu linkade vi bort mot bilen och det kändes som om hela 8-mannabordet vid dansbanans sarg hade fått något att prata om den resterande halvtimmen.
”Jag hoppas de inte la märke till oss” försökte jag, när jag stängde bildörren.
”Hahaha, jag hoppas de inte la märke till oss” härmade Tony mig med löjlig röst.
Sen skrattade vi ända tills vi satte stugnyckeln i dörren och korkade upp en flaska vin.
”Runt, runt, fy fan” sa Tony innan vi släckte sänglampan, och jag skrattade igen så sängen hoppade i mörkret.
Nej, vi såg Er inte men vad trevligt att ni fick en svängom på dansbanan. I fredags tyckte jag att det var kaos med det mesta så jag är tacksam över att ni upplevde servicen som bra trots det 🙂 Hoppas att vi ses i sommar annars hör jag av mig när jag är tillbaka på jobbet igen. Kram