Det kan tyckas på gränsen till tramsigt att lida av hemlängtan när man sitter på en hotellsäng ett par timmars bilväg hemifrån.
Men nu gjorde jag det.
Vaknade av alarmet 04 i fredags, och samma sak igår efter en natt i Vilnius. Flög en lång dag och landade på seneftermiddagen i Göteborg, och efter att ha släpat in väskorna med mina tunga böcker satte jag mig på sängen och öppnade paddan för att kolla om det hänt något i världen eller bland vännerna (expressen.se och Facebook, lagom lättsmält).
Kom på att jag var hungrig och dessutom gottesugen och hade en kort inre fight med mig själv om hur lösgodis påverkar blodsockerkurvan men struntade totalt i vetenskapen kring insulin och sockertoppar och föll till föga för begäret. Ångrade mig givetvis så snart jag rapat efter sista godisbiten, men det var ju så dags.
Läste lite om korttidsminne, arbetsminne och långtidsminne, om perception och problemlösning och de olika teorier som forskare genom tiderna kommit fram till, men kände ingen motivation alls. Jag kände mig helt enkelt bara ensam, och istället började jag aktivera just minnet i alla mysiga situationer jag har haft med familjen och hur lite jag träffar dem för närvarande. Jag tittade på middagsbilder på Facebook och förklaringar om social samvaro vid middagsbord med levande ljus. Några uppdateringar handlade om hur fantastiskt livet är och några bilder innehöll fina citat om positivt tänkande om att älska livet.
Uppdateringar som normalt hade kunnat ha mitt eget namn som avsändare, eftersom jag har hög igenkänningsfaktor i den typen av inlägg. Jag lever i harmoni med mig själv, och trivs dessutom vanligtvis i mitt eget sällskap även en lördagkväll i sällskap av läroböcker i kognitionsvetenskap.
Men igår blev jag bara deppig.
Jag längtade hem till Tony och barnen, jag ville ligga på hans arm och känna hans fingrar i mitt hår. Jag ville höra hans andetag eller snarkningar, jag ville prata med mina barn och krama dem och längtade till och med efter det vardagliga gruffet om vem som tittade konstigt på vem.
Jag var genomtrött eftersom jag sover så dåligt när jag ska upp tidigt (vaknar hela tiden och tittar på klockan och tror jag försovit mig) och stressad över kommande tentor och brist på kontroll över situationen hemma med städning, tvätt och räkningar som närmar sig sista betaldatum. Det kom plötsligt över mig som en våt hundfilt och jag hade lust att sätta mig på tåget till Helsingborg bara för att hämta lite kramar och fylla på energireserven med.
Skrev ”privat dagbok” i ett inlägg på Facebook, men det är egentligen inte platsen för det. Ett kort inlägg kan inte förklara på ett bra sätt, och jag slår vad om att några av dem som inte känner mig så bra har tänkt tanken om ”I-landsproblem och lyxgnäll”. Och det erkänner jag, så var det.
Å andra sidan, så är personer som bara och endast skriver positiva käcka inlägg om hur fantastiskt livet är inte alltid trovärdiga i min värld. Livet är för det mesta fantastiskt, men ibland så bara ÄR det. Och det är också ok. Och det kanske också man kan få säga högt utan att det uppfattas som gnälligt?
Idag är det mycket bättre. Jag kom hem efter lunch efter ännu en väldigt tidig morgon och har tillåtit mig, utan att känna samvetskval, att dra ut mitt täcke och kudde i soffan och tittat på repriser på TV4. Avsnittet av New Girl till exempel, har jag sett för tredje gången men sitter och ler ändå.
Imorgon har jag ett möte på morgonen med en man på SAS som ska undervisa mig i ett ämne jag ska redovisa i mitt projektarbete i Arificiell Intelligens, och sen är det kvällsflygning, sista arbetsdagen. På ett sätt hade det varit mer naturligt att fortsätta morgonskiften, men vi har inte tidsbundna skift.
Sen kväll imorgon, och upp tidigt dan efter för att ta tåget till föreläsningen på IT-universitetet på tisdag och få hemtentan i denna delkursen.
Jag ser mig som lilla grisen som bygger stenhus i Tre små grisar.
Om vargen kommer och blåser bort vasshus och trähus så hoppas jag att mitt stenhus skyddar mig så jag inte blåser bort.
Fast sånt vet man aldrig förrän med facit i hand. Vargen kommer kanske inte.
Men då har jag ändå haft hängslen och livrem och byggt ett stenhus om i fall;)