Ett av mina favoritord är ”Helikopterperspektiv”. Detta ord står i bjärt kontrast mot ”Navelskåderi”, de är så att säga varandras motsatser.
Det första är svårare än det andra, för alla. Det är ungefär som i drömmar, man är alltid med själv i sina egna drömmar. Och man står alltid sig själv närmast.
Det är troligen anledningen att när jag vill diskutera till exempel arbetsvillkor eller EU-regler som man alltid hamnar i nån kommentarstråd eller diskussion om jag är för gammal, för trött, för bortskämd, för lat. Eller om hur minsann andra har det på sina arbetsplatser, och det slutar i antingen Monthy Pytons skokartong på motorvägen och tävlingen ”vem har sämst arbetsvillkor och minsann klarar det ändå” eller konstaterande att om jag inte gillar läget så kan jag ju bara sluta eller förtjänar att bli avskedad.
Och då har vi befunnit oss i navelskåderistadiet, alla har en erfarenhet de referrerar till, det handlar om dig och mig och om vi kan enas om att din åsikt är den rätta typ. Och är vi inte överens så räcker inte det att konstatera det, då måste vi också klargöra för varandra att ”du fattar inte och därför är du dum”. Ungefär. Sakfrågan däremot, den lämnas så gott som alltid obehandlad. För då måste man ju lyfta blicken och det finns ingen person att göra till syndabock.
Jag tänkte nu ta en tur i helikoptern, och slänga ut ett par retoriska frågor, som handlar om min yrkeskategori.
Vi lyder under en myndighet som ställer väldigt stora krav på oss som personalgrupp. Vi ska hålla reda på regler om tex arbetstiden (vi är ansvariga att inte ha högre FDP än de bestämt, då måste man förklara sig och kan också bli av med sitt certifikat, även om det är en annan avdelning som avgör hur vi avvecklar produktionen). Vi får max ha 2 fel på 30 frågor som skrivs på tid, vi har obligatoriska nödträningar. Vi går på regelbundna grundliga läkarundersökningar och behöver vi läsglasögon måste vi ha ett extra par i väskan ifall ett par går sönder. Vi får inte fasta när vi tjänstgör, vi får inte lämna blod om vi ska flyga, det finns regler för när vi får dyka och laga våra tänder eller flyga efter sövning. Vi får inte ta tillskott som rosenrot, eller mediciner utan tillåtelse av flygläkare. Vi får frågor inför varje flygning som handlar om allt från antal hjärtkompressioner till hur brandutrustningen fungerar ombord. Vi signerar ett papper som intygar att vi checkat all nödutrustning, och att vi checkat att alla är fastspända, att datorer och mobiler är avstängda och att inget bagage ligger vid nödutgångarna. Vi är skyldiga enligt regler att anmäla om vi känner oss ”unfit for flight” om vi tex inte sovit på grund av att grannen i hotellrummet bredvid festat hela natten eller annan anledning. (I mitt fall har det hänt en gång, det var efter Milanolyckan 2001. Jag flög en sträcka men grät så mycket så det påverkade min yrkesroll och därmed passagerarnas flygresa. Efter den flygningen avstod jag från de två nästa). Detta för att alltid kunna, om det skulle hända något, bli granskad hur man reagerade, om man lyckades få ut alla på 90 sekunder.
Samma myndighet har bestämt att det är ok med upp till 60 timmars arbetsveckor.
Fråga 1: Är inte det lite konstigt?
Fråga 2: Varför finns alla dessa krav och tester när vi ändå alltid bara anses vara servitriser i luften, och är det inte ganska självklart att vi pratar mycket om säkerheten, med tanke på all fokus kring det?
Share on facebookShare on twitterShare on pushaShare on emailMore Sharing Services